Imorgon eftermiddag ska jag med min flyktingväninna till psyks öppenvårdsmotagning för tredje gången (Måtte det bli en förstående doktor denna gången?!) Hoppas min feber hinner bli bätte tills dess och att halsen värker aningen mindre.

Hon har bott i Sverige som asylsökande i två och ett halvt år nu, nästan tre, och nu har hon fått avslag igen och så måste hon börja om och söka nytt uppehöllstillstånd igen, fast utan Svenskt stöd till Advokatkostnader, för egna pengar som knappt finns.

Sveriges sflyktingpoitik av idag stinker verkligen!

Hon säger alltid på bruten svengelska att allt hon vill är att bo

här ,ha ett vanligt liv, med man och barn, och ett jobb att gå

till.

Men ovissheten och alla fula ärr i själen, från öveergrepp både i forna landet, och här med hennes förra pojkvän, och ovissheten

i att kanske måste skickas tillbaka, gör att hon stupalöst hamnar inom psykiatrins låsta dörrar, för då blir hon självmordsbenägen istället.

För hon vet att om hon skickas tillbaka, så får hon ett skott i nacken på en gång...

Vi är som systrar, men tyvärr har vi båda mått för dåligt för att orka umgås så ofta. Hon säger ofta att jag är som hennes storasyster (jag är några år äldre än henne). För hon har ingen familj här. Hela hennes familj är kvar i det land hon själv flydde från. För det var en maffiauppgörelse som gjorde att hon skickades hit...hon har alltså blivit vittne i sitt forna land, till sådant hon inte borde sett , eller vetat om...

Hennes land befinner sig alltså inte i krig, inte officiellt iallfall...

Hur som haver, det är så hemskt att se när folk nekar henne hjälp stupa löst överallt. Bara för att hon inte har ett helt personnummer ännu. Nä, det heter reservnummer när de sista fyra siffrorna fattas och ersätts med en bokstav istället och tre siffror. För då vet folk att hon inte betalar skatt vi siffrorna, och då nekas hon massor av hjälp på grund av det! Det är hemskt att se.

Det måste gå att ge snabbare besked så de slipper detta tortyraktiga, i att vänta flera år på ett beslut som ofta ändå

blir att de i det långa loppet skickas tillbaka.

Jag vet , att den dagen hon eventuellt skickas tillbaka, om vi

inte lyckas gömma henne innan...så dör hon, för då vill hon hellre dö för egen maskin, än att bli knäppt med ett nackskott av maffian i hennes forna land. Jag klandrar henen inte ens...

Men jag gör mitt bästa, genom att avkräva löften om att hon inte får dö, och att jag älskar henne och behöver henne. Och det bruakr räcka, för att hon ska orka leva några dagar till.

Hon är muslim, jag kristen.

När jag frågade henne om hennes tro första gången vi träffades,

så tänkte jag: Aj aj, nu blir det nog krångligt.

Men närå, hon har samma övertygelse som jag och sa:

-Det finns inget att bråka om, för det är ändå en och samma

gud vi tillber! och precis så tror ja gmed!

Sug på den du George W Bush!

//Vi kan kalla mig Nanna

Min psykolog tycker att jag måste öva mig i att våga ringa mina vänner när jag är helt uppriven och ledsen...vilket jag är skitdålig på...För att mina flesta vänner lämnat mig just när jag mått för dåligt, för att de inte orkat med mig då...

 Klart jag inte vill ringa och vara ivägen då!

Men igår gjorde jag tvärtemot min natur och messade när jag var som mest ledsen och då ringde hon upp som jag träffade på psyk. Vi är fruktansvärt lika till sättet, hon och jag.

Jag berättade om min vän som dog och att jag är så rädd att vara till last när jag mår dåligt pga att så många vänner svikit mig.

Honn höll med och sa att så har det varit för henne med. Sedan efter en stund fann jag mig högt skrattandes om ditt och datt och vi diskuterad olika favvo-tv-serier 'Cityakuten' som vår stora favvo!:D. Jag frågade har du lätt för att gråta? Hon svarade, nä. Fast när jag ser sorgliga saker på tv, tillexempel när Mark Green i cityaktuen dör, så gråter jag alltid lika mycket sa hon (den går ju jämt i repris ju). Då skrattade jag rätt ut och sa: Jag med och han är ju den som är snyggast i serien! Varför måste han få en hjärntumör och dö? (förmodligen för att han inte ville spela mera

i just den serien! puckoNanna) *haha*.

Sådant där underbart, ytligt, kvinnopladder, som bara vi kvinns gilla *myser*. Jag har verkligen saknat det i jag vet inte hur många månader och dar!?

Jag berättade att jag är kristen troende , men att jag tappar bort min tro när jag mår som sämst ibland, och att jag inte mår bra av det. Att jag inte vill pracka på andra min tro på något sätt, men

att jag oftast finner tröst och mår väl av det. Då sa hon: -Jag tror på något med, men jag vet inte vad? Jag sa: -Jag var sökare i hur många år som helst, tills jag en dag sa, Aha det handlade om att jag inte vågade släppa in gud i mitt hjärta och från den dagen är han alltid mer eller mindre där!

Så då är det ju kanon att kunna gå till kyrkans dagaktiviteter

ihop, finnemang!

//Vi kan kalla mig Nanna

Jag har fattat ett oerhört viktigt beslut.

Jag måsta/ska jobba aktivt för att bryta isoleringen

så att den sociala fobin ger med sig på sikt!

Här där vi bor har kommunen ett projekt man kan gå till för psykisktfunktionshindrade så att man möts och får göra litet meningsfullt arbete tex. träslöjd, mat och bak, städ om man

vill, och en kontorssida. I och med att mina armar och fingerleder gör så ont jämt, så får det bli kontorssidan för mig, och litet bak ibland för det älskar jag i perioder.

Jag hsr ringt kommunen angående det och ska börja en sådan

där tusen-frågors-utredning för att se hur mina behov är, och

om det skulle passa mig? Första mötet är den 8 Maj.

Sedan har kyrkan i vår kommun massor med aktiviteter för sjukskrivna, och mamma lediga, andra som olika anledningar är hemma dagtid. Där kan man göra lättgympa, meditation, samtal, tända ljus, och fika och äta enkel billig, lunch. Vissa dagar är det även en mässsa. De har öppet  Måndag-Torsdag mellan kl 11-15 varje vecka.

Det har jag velet delta i jättelänge, men det hsr lixom aldrig blivit av.Men så igår kväll ringde en väninna mig när jag var ledsen(skickade ett mess först) som jag lärde känna på psyk,

som också lider av socialfobi. Vi bor i samma kommun med.

Hon vill också gärna hänga på, så kan vi stötta varandra första gångerna vi går dit!

GREAT VA?!

//Vi kan kalla mig Nanna

Det värker i mitt bröst

känns som ingen lindring

någonsin skänker mig

någon tröst 

Inget har blivit som det var

mer än tankarna som bara

far och far

Jag har tappat tron på

mig själv och livet.

Jag tror det hände

strax efteråt min vän

du dog och tog klivet... 

...till himelen.

Det var som om jag inte

ville lämnas kvar i livet

Utan ville följa med dig

dit bara lugn och ro råder.

För livet var kaos-och-upp-och-ner

redan när du levde med,

men då var dina ord, din existens,

som rena livbojen, i vardagen, för mig.

Efter du gick bort, så var det ett

så otroligt STORT, tungt tomrum

som lämhades, som ett sådant där

kompakt, svart, hål i rymden du vet.

Jag har alltid haft en massa seprartionsångest

men du är den närmst mig som någonsin gått bort 

Och jag har tappat fortfästet i livet

hittar inte stigen tillbaka, till livet själv

 När du fanns så hade vi iallafall

gemensamheten i det levandeshelvete

vi så ofta upplevde på jorden. 

Nu så lever jag det liv som du så ofta sa

du ville slippa. Ofta lever jag det helt

emot min egen vilja, för det är så jobbigt

med alla inre och yttre smärta.

Jag har konfronterat Gud efter din död,

istället för att söka trösten i Bibeln. 

Det är dags att börja sörja nu,

dags att börja söka tröst i Guds ord igen. 

För då vet jag att jag kommer nämare dig

för du är min egen ängel nu vännen.

Jag är ofta avundsjuk på att du fick

den eviga vilan, före mig. Men jag

lovar kämpa bättre nu, så ses vi senare

i en anant tid och i ett annat rum min vän!

//VH men vi kan kalla mig Nanna

(R.I.P  B. älskar dig alltid!)

Klart de gör! Det är jag helt övertygad om!

Vilken underbar text du skrev i kommentaren om din bortgångna syster Kaela . Den måste jag kopiera in och visa fler läsare här i inlägget:

"Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i våra liv med varje andetag

Även om du lämnade oss alldeles för tidigt

Fick vi låna en ängel för en stund"

Kaela http://kaela.bloggagratis.se/

Jag förlorade en av mina närmsta vänner i KOL tidigt i höstas.

Han blev bara 55 år. Han kallade mig för sin dotter och jag

kände mig verkligen som hans 'låne'-barn, för han fick aldrig

några biologiska barn själv. Efter han gick bort , så gick musten fullkomligt ur mig...För då hade jag förlorat 3 nära vänner i KOL

på mindre än ett år. Hemsk sjukdom som blir allt vanligare, där man sakta, sakt, kvävs till döds! Alla tre hade eller hade varit rökare, så vi vet alla att det var rökningen som tog död på dem

i förtid...

Men när han också gick bort och jag var med hans fru och sa

adjö till honom efter hans bortgång på sjukhuset. Var med henne till begravningsbyrån, som moraliskt stöd, så dog också något inom mig...

Jag har inte tillåtit mig att sörja honom ordentligt, mest varit bitter och ifrågasatt Gud, varför nu? Därför att ofta när jag

mådde som värst så ringde jag upp honom, och då visste jag att han fattade vad allt handlade om. Allt det där trista med att sitta hemma långtidssjukskriven, med kroniska läskiga sjukdomar som aldrig ger med sig. För annat stöd är också bra, men folk som är friskare kan lixom aldrig förstå mig fullt ut, så där  som han gjorde.

Det är som om jag blivit som en skadskjuten fågel som drar sig undan alla, efter att han gick bort. Jag får allt som oftast flashbacks, där det känns som om det vore igår, där jag nästan

i bilderna jag minns kan ta på honom i kännslan, i stugan tillexempel, när han sa så ofta när vi var själva, att han var så

tacksam för att jag hade dykt upp i hans och hans frus liv, för då tyckte han det skulle bli aningen lättare att lämna jordelivet.

Han sa det alltid med tårarna i ögonen, för han var alltid så orolig och ångestfull inför hur det skulle gå för han fru efter hans bortgång. Ja, Jesus vad jag älskade och fortfarande älskar den mannen!

Eller när jag pratade mina timslånga samtal nästan dagligen/kvällsligen med hans fru, och han satt i ett angränsande rum och alltid hörde det han inte skulle och skrek busskämt så det nådde mig i andra sidan luren.

Varför ska jag adlrig få uppleva det mera? Ofta känns det orättvis och jag har väldigt svårt att förlika mig med att han är borta.

Jag har satt upp ett foto på honom över sängen, som hans fru

gett mig . Jag har hängt saker jag tycker är vackra om runt hans foto: halsband med änglar och kors på, litet andra änglar och ett halsband med ett kritsallhjärt i hänget.

För han är Min ängel nu, jag vet det! Fast jag önskar jag oftare kunde se det som Kela skriver i sina textrader...

För, för mig är det mest så söndrigt av saknaden och tomrummet efter honom, till honom och det som en gång var, som aldrig någonsin kan komma åter på samma sätt...

Det var efter där på hösten som jag började isolera mig i social fobi, och efter det, så ahr det aldrig släppt igen...bara blivit värre...

Jag minns hans fru sa till mig och till andra som ringde och beklagade sorgen att:- Jag tror att Nanna är den som kände min man bäst sista månaderna! 

...Och det ligger något i de där orden...

Jag minns i bilen när vi väntade på hans fru när hon var på apoteket för att hämta penecelin förra sommaren. Han hade

brutit ihop och gråtit av uppgivenhet på vårdcentraelen då.

När vi satt där, så sa han:-

-Jag orkar inte vara så här sjuk mera nu!

Det var som om han gav upp, där och då.

Det tror vi alla nu så här i efteråt, trots att ingen av oss ville

eller orkade förstå det då.

För han hade levt på övertid i många år, hade läkarna sagt till honom. För han hade gikt, hjärtsvikt, njursvikt, KOL, dåligt imunförsvar och åt Varan=(blodförtunnande medel), pga rökningen och övervikten...

Jag vet att jag är en megasuperdumegoist som sällan kan glädjas i att du äntligen slipper lida med alla dina sjukdomar vännen!

Förlåt min svaget i det!*gråter nu*

Men B du fattas mig så olidligt mycket!

Jag älskar dig alltid!!!!!

Tack för att jag fick möjligheten att lära känna dig!

//Vi kan kalla mig Nanna

Det blir för sent med fiskgratäng idag,Vi kör det imorgon istället.

Nu blir det snart körslaget.

Jag håller mest på Brolle, han har en så skön personlighet.

//Vi kan kalla mig Nanna

Vi sak käka fiskgratäng med soyagrädde och massar med Ajvar relish i med hemgjort potatismos i krans runt om.

Återkommer med litet mera exakta ingredienser efter vi käkat,

och då vet jag om det blev bra eller inte?

För vi/fast mest min man då, ska göra ett helt nytt fiskrecept!:)

Annars är min dag förhållandevis bra för stunden, trots feber och ont i halsen och pågående reumatiskt skov...

//Vi kan kalla mig Nanna

Så fint du skriver!*rörd över dina ord*

Jo, man har så det själv räcker till ju...precis som du skriver.

Jo, min blogg är min ventil att få ur mig den skit jag har utom

och inom mig, det är min livboj i mångt och mycket!

Förr om åren bloggade jag på en annan sajt med för och efternamn till. Tyvärr reagerade en del personer så negativt, i och med att jag ofta har ganska starka åsikter som ibland sticker ut litet väl mycket.

Och precis som vid de orättvisa kommentarerna du fick, och andra taskiga kommentarer, så kan jag lixom inte låta bli att reagera.

När någon slår på en som redan ligger ner,  så är det så mycket emot min natur och mina principer att jag sällan klarar av att hålla käften! Det kan kanske anses som en brist hos mig, men där vet

jag via det skrivna orde, att jag kan göra mig hörd, göra mitt bästa mot mobbning & vägra se på utan att ingripa.

Jag fixar inte att stillatigandes se på, för egentligen är ju de som ser på och inget gör för att försöka få stopp på mobbningen, nästan lika goda kålsupare, faktiskt! Jag är nog litet skadad på

det planet mentalt eftersom jag själv varit så mycket utsatt för mobbning som barn och ung vuxen (inte alls på samma sätt idag tack och lov!)!

Numera bloggar jag under psedonym=annat namn för att slippa få den kritiken ända fram till mig själv, via vanliga mail etc...

Jo, jag har riktigt vänner IRL som jag kan ringa, tyvärr bor de flesta på anna ort eftesom jag flyttade hit där jag bor nu för två

år sedan, långt från där jag bodde innan. Sedan är det ju väldigt knepigt att skaffa nya vänner IRL, när man som jag nästan alltid drar på något problem, som de flesta ens aldrig kanske kommit i kontakt med och inte orkar med, jag klandra dem inte för övrigt...

Tyvärr är det ju så när man är mycket sjuk som jag är, att folk dyker upp, blir bästa kompis md mig, eller nära vän i bästa fall några år. Sedan tröttnar de på alla mina sjukdomar och den nytillkomna social fobin gör ju inte saken bättre precis...och försvinner ur mitt liv, oftast utan ens ett ord varför?

Trots att jag ju vet svaret, jag är för sjuk, de orkar helt enkelt inte med mig...

Min man är den bästa jag vet för det mesta, visst vi ryker ihop

(jag ryker ihop och han har världens längsta tålamod och har aldrig höjt rösten till mig någonsin faktiskt) och blir mitt bollplank och jag har vänner på nätet mest på adnra sajter, i telefonen och så ibland. Men min bästa vänner är nog ändå vår ena hund Cockerhannen som bokstavligen kliver upp i min famn och kramar mig när jag  är ledsen. Min so nso mringer nästan varje dag oc hanser att ja gminnsan öär den enda so mfullt ut förstår honom (Ja herregud stackars barn, inte konstigt, han är ju som en kopia av mig mentalt fast en karl. ^^:S Vojne vojne!)

Och så denna bloggen som låter mig skriva av mig, så jag åtminstone får en lugn oas litet då och då i vardagen sedan utanför nätet.

Du skriver jag är en stark kvinna, fast det känns sälllan så numera... Visst jag har inte kastat in handuken helt, men gud ska veta det är frestande stupalöst...Men jo, litet stark är jag nog som inte ger upp, för visst det vore det betydligt enklare hlet klart...

Nu ska jag spela kort med min man som kom hem från idoluttagningen, tyvärr kom han inte vidare i år.

//Vi kan kalla mig Nanna