Rädslan käver mig

infrån och ut

jag har isolerat mig igen

slutit mig inom mig

bort från världen

Paniken dödar mig

självmordslikt

jag har suttit inåtvänd

sedan lånt innan jul

vågar inte kliva ut

Ensamheten stryper mig

i sin linda, destruktivt

jag minns inte hur gemenskap

känns längre, avskild

törs inte pröva mina vingar

Social fobi äger mig

har svårt att ens gå utanför

den egna dörren

När telefonen tjuter

så ilar paniken igenom kroppen

Återvändsgränden dit

ingen vill hamna

lockar ändå mera än

ovissheten och skörheten

i att uppsöka gemenskapen...

//VH 

SKIIIIIIT!!!!!

Har fått värsta paniken inför att starta ny behandling igen

SÅ LIVRÄDD för att misslyckas igen....

Somnade ett par timmar i ren utmattning

(Värmen i sängen och att slippa vara med är så lockande ju)

Annars sitter jag mest och hetsäter det mesta jag kommer över, och blir ännu mera självhatandes för jag vet jag borde låta bli och ta ett varv med hundarna istället, viket jag inte gjort på jag vet inte hur länge?

(min man tar hundarna före och efter sitt jobb numera istället...)

Nä ,Fan, helvetes, djävlar det här kommer inte att gå jag vet det!!!

Ändå satt psykologen där och försökte överbevisa mig motsatsen...

Hon sa att jag lagts in på psyk de sista två gångerna precis i vägskälen när jag ska skriva på de kontrakt man skriver på innan man börjar DBT=dilektisk-beteende-terapi.

(Jag minns med skräck att jag reagerat likadant inför de andra behandlingarna med...suckar tungt åt mig själv.)

Nä face it jag är fet, ful, dum, och otacksam

jag orkar fan inte bo i min hopplösa sjuk kropp och själ.

Så trött på mig själv så jag nästan kräks...och livrädd för förändringar som jag inte har kontroll på.

Skit också jag fixar inte detta igen, inte mer behandling nu

Jag orkar inte!!!!

(Ändå vet jag att jag kommer vakna imorgon med , med helvetisk värk, mot min vilja)

//Vi kan kalla mig Nanna

En dag i taget

räcker för mig

när varje ben värker

så ger jag mig

En dag i taget

är nog för mycket

när varje andetag

kväver mig

En dag i taget

ja, livet går sin gång

jag har missat ett halvår

i väntan på bättre tider

En dag i taget

har förflutit som sig bör

frågar du mig om dess innehåll

så minns jag inte...

En dag i taget

är allt jag mäktar med

ibland är en sekund svårt att

orka med...

En dag i taget

livet går sin gilla gång

jag vaknade i morse med

alltså lever jag?

//VH

På livets bakgård

räcker inget ljus fram

Där sitter jag på huk

och samlar damm

På livets bakgård

finns inget gott mera

endast det som gör ont

räcker fram

På livets bakgård

bland ensamma själar

fast i levande lik

finns inget hopp kvar

På livets bakgård

är det hemskt att vara

men jag har vant mig vid

ensamheten, rädd för gemenskap

På livets bakgård

lovar ingen mig något gott

gemenskap betyder ovisshet

därför stannar jag ändå kvar

På livets bakgård

är hemskt att vara

men ensamheten är

kravlös därför stanna jag

//VH

Om jag ger upp nu

får jag inte se morgondagen

Om jag slutar andas

så missar jag livet nu

***

Om jag börjar kämpa igen

Så vet jag inget om morgondagen

Om jag fortsätter andas

så kommer dagarna gå och gå av sig självt...

***

Om jag dör nu

så får jag aldrig se min son igen

höra fåglarna sjunga eller kyssa min make godnatt

Om jag slutar andas

så slipper jag min fysiska smärta

och inget mera psykiskt lidande mer nu

***

Om jag fortsätter leva

så kanske jag får upp leva barnbarn i framtiden

jag kommer kunna känna guds hus i naturen

Om jag fortsätter andas

kanske jag på sikt kan lära mig acceptera min

levnadssmärta

***

 Kanske kan jag på sikt lära mig att älska livet igen?

//VH

Idag var jag hos psykologen.

Vi skrev ett kontrakt på fem veckor som betyder att jag måste komma dit de gånger vi bestämt.

Sedan skriver vi ett kontrakt och börjar behandlingen för DBT=dialektisk beteende terapi för personer med instbil personlighet som jag...

Jag får också ringa henne om jag inte klara av livet eller så under veckan hur mycket jag vill på hennes arbetstid.

Jag borde vara glad att få chansen till ytterligare en behandling. Borde känna mig tacksam...men jag vill bara dö...

Solen skiner våren är på frammarch och jag vill bara dö

Jag andas ju alltså lever jag väl?

Men varför känns det mera som om jag är en levandes död i min hopplösa sjuka kropp och själ?

Ett andetag in och sedan ett ut, en sekund i taget, som blir en minut och sedan en timme sedan dagar som följer på månader och år...

//Vi kan kalla mig Nanna