Alla inlägg den 11 april 2008
Rädslan käver mig
infrån och ut
jag har isolerat mig igen
slutit mig inom mig
bort från världen
Paniken dödar mig
självmordslikt
jag har suttit inåtvänd
sedan lånt innan jul
vågar inte kliva ut
Ensamheten stryper mig
i sin linda, destruktivt
jag minns inte hur gemenskap
känns längre, avskild
törs inte pröva mina vingar
Social fobi äger mig
har svårt att ens gå utanför
den egna dörren
När telefonen tjuter
så ilar paniken igenom kroppen
Återvändsgränden dit
ingen vill hamna
lockar ändå mera än
ovissheten och skörheten
i att uppsöka gemenskapen...
//VH
SKIIIIIIT!!!!!
Har fått värsta paniken inför att starta ny behandling igen
SÅ LIVRÄDD för att misslyckas igen....
Somnade ett par timmar i ren utmattning
(Värmen i sängen och att slippa vara med är så lockande ju)
Annars sitter jag mest och hetsäter det mesta jag kommer över, och blir ännu mera självhatandes för jag vet jag borde låta bli och ta ett varv med hundarna istället, viket jag inte gjort på jag vet inte hur länge?
(min man tar hundarna före och efter sitt jobb numera istället...)
Nä ,Fan, helvetes, djävlar det här kommer inte att gå jag vet det!!!
Ändå satt psykologen där och försökte överbevisa mig motsatsen...
Hon sa att jag lagts in på psyk de sista två gångerna precis i vägskälen när jag ska skriva på de kontrakt man skriver på innan man börjar DBT=dilektisk-beteende-terapi.
(Jag minns med skräck att jag reagerat likadant inför de andra behandlingarna med...suckar tungt åt mig själv.)
Nä face it jag är fet, ful, dum, och otacksam
jag orkar fan inte bo i min hopplösa sjuk kropp och själ.
Så trött på mig själv så jag nästan kräks...och livrädd för förändringar som jag inte har kontroll på.
Skit också jag fixar inte detta igen, inte mer behandling nu
Jag orkar inte!!!!
(Ändå vet jag att jag kommer vakna imorgon med , med helvetisk värk, mot min vilja)
//Vi kan kalla mig Nanna
En dag i taget
räcker för mig
när varje ben värker
så ger jag mig
En dag i taget
är nog för mycket
när varje andetag
kväver mig
En dag i taget
ja, livet går sin gång
jag har missat ett halvår
i väntan på bättre tider
En dag i taget
har förflutit som sig bör
frågar du mig om dess innehåll
så minns jag inte...
En dag i taget
är allt jag mäktar med
ibland är en sekund svårt att
orka med...
En dag i taget
livet går sin gilla gång
jag vaknade i morse med
alltså lever jag?
//VH
På livets bakgård
räcker inget ljus fram
Där sitter jag på huk
och samlar damm
På livets bakgård
finns inget gott mera
endast det som gör ont
räcker fram
På livets bakgård
bland ensamma själar
fast i levande lik
finns inget hopp kvar
På livets bakgård
är det hemskt att vara
men jag har vant mig vid
ensamheten, rädd för gemenskap
På livets bakgård
lovar ingen mig något gott
gemenskap betyder ovisshet
därför stannar jag ändå kvar
På livets bakgård
är hemskt att vara
men ensamheten är
kravlös därför stanna jag
//VH
Om jag ger upp nu
får jag inte se morgondagen
Om jag slutar andas
så missar jag livet nu
***
Om jag börjar kämpa igen
Så vet jag inget om morgondagen
Om jag fortsätter andas
så kommer dagarna gå och gå av sig självt...
***
Om jag dör nu
så får jag aldrig se min son igen
höra fåglarna sjunga eller kyssa min make godnatt
Om jag slutar andas
så slipper jag min fysiska smärta
och inget mera psykiskt lidande mer nu
***
Om jag fortsätter leva
så kanske jag får upp leva barnbarn i framtiden
jag kommer kunna känna guds hus i naturen
Om jag fortsätter andas
kanske jag på sikt kan lära mig acceptera min
levnadssmärta
***
Kanske kan jag på sikt lära mig att älska livet igen?
//VH
Idag var jag hos psykologen.
Vi skrev ett kontrakt på fem veckor som betyder att jag måste komma dit de gånger vi bestämt.
Sedan skriver vi ett kontrakt och börjar behandlingen för DBT=dialektisk beteende terapi för personer med instbil personlighet som jag...
Jag får också ringa henne om jag inte klara av livet eller så under veckan hur mycket jag vill på hennes arbetstid.
Jag borde vara glad att få chansen till ytterligare en behandling. Borde känna mig tacksam...men jag vill bara dö...
Solen skiner våren är på frammarch och jag vill bara dö
Jag andas ju alltså lever jag väl?
Men varför känns det mera som om jag är en levandes död i min hopplösa sjuka kropp och själ?
Ett andetag in och sedan ett ut, en sekund i taget, som blir en minut och sedan en timme sedan dagar som följer på månader och år...
//Vi kan kalla mig Nanna
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 | 12 | 13 | |||
14 | 15 | 16 | 17 | 18 |
19 | 20 | |||
21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | |||
28 | 29 | 30 |
|||||||
|