Har inte suttit vid datorn ett jota mera.

Skriver fiskreceptet i morgon, om jag hinner?

En väninna kommer ringa på förmiddagen.

Min flyktingväninna kommer hit på besök på eftermidadagen:)

Jag besökte henne tidigare idag!

Och MIN SON kommer på kvällen och stannar till söndag!!

Så det blir mindre tid vid datorn och så då...

Inte mig emot, jag kommer att försöka njuta av ungen

så mycket som det bara går!

Så skönt att depressionen äntligen, flygit sin kos

för denna gången!

//Vi kan kalla mig Nanna

Här idag!:)

Ska inte sitta och kukcelera så mycket framför datorn idag.

Utan försöka få mera kontakt med livet vänner, bekanta,

utanför datorvärlden telfonledes nu.

Men jag ska skriva fiskrecept senare.

Och läsa på mina bokmärkta vänners länkar.

Fast egentligen känner jag ingen av dem.

Men deras texter och liv berör mig massor!

Det är så skönt att kunna känna igen sig i någon annans text.

Så fritt att kunna få ta del av någons hjärta.

Precis som det ofta är så förlösande för mig att ha möjlgiheten

att skriva av sig, som jag ju missbruksaktigt som den datamissbrukara jag är så ofta gör.

Det skrivande ordet är en livboj för mig

som heltidssjukskriven, när min längtan ofta är att jobba.

Så hjälper orden mig att orka leva, ibland mer , men också

oftr tyvärr mindre drägligt på grund av främst värken som

jag dras med dagligen i hela kroppen, tills den dagen jag dör.

//Vi kan kalla mig Nanna

(...Fritt och börjar bli lycklig i mig själv igen!)

Jag drogs ner i djupen
på bottnen, där inget ljus fanns,
kvar i mina ögon lyste tomhet.

Jag fastnade där ner länge,
länge, mina kära var så oroliga
för jag trodde jag skulle möta döden.

Jag gav upp, orkade inte kämpa
mera. Livet syntes meningslöst
jag ville helt enkelt inte längre leva.

Men jag valde ändå att låsas in
frivilligt inom psykiatrins kala, vita
väggar ,och vänta ut eländet, levandes.

För jag anser inte att jag har rätten till
att ta livet av mig själv. I ren egoism, och
lämna mina nära och kära, i sorg och vanmakt.

Det finns inte mycket som är hemskare, än
att våga inse sig mentalt sjuk. Att förlora hela
meningen med livet och istället börja hata sig själv.

För självhatet är så tärande, så ont,
så svart. Ofta är det andra människor
som trycker ner oss med skörare själar.

Så att vi hamnar här, i ett självhatandes
Sverige. Där Anorexi, och självskäreri är
vardagsmat, vi är en vildvuxen människoskara.

Men jag har varit där förut och vänt,
så jag visste någonstans, där bland all
galenskapen, att det kommer att vända igen.

Djupt inom mig bland håglösheten, anade jag,
bland all vanmakten så hoppades jag innerligt,
och trodde jag på, att mörker, blir ljus igen, en dag.

Att jag var värd all kärlek, som finns, runt om oss,
fanns till för också mig igen. En kunde jag ta klivet
tillbaka till den där levandes, älskande, känslan igen.

Jag har min tro och människor som älskar mig. Jag
vet att tro förflyttar berg, Den får mig att frivilligt
välja bort självmordet i väntan på himmelriket.

Men jag är också behövd, trots att jag ibland blir skvatt
galen. Där människor tryckt ner mig, allt för länge, tills jag
själv trodde på deras ord: Att jag bara var en last för samhället.

//VH Me nvi kan kalla mig Nanna

(Ja, det tror jag finns iallafall!)

Ilska kan vara väldigt positiv
för den driver oss ofta framåt
när vi kanske egentligen
inte orkar, att våga fortsätta
meningsfull kamp framåt mot ljusare
tider, med mera kärleksbudskap.

Men ondska däremot, för aldrig
något gott med sig. Den försurar
bara våra hjärtan. Släcker hoppet,
och krossar brorar mellan människor.
Så vi lätt blir en seg, meningslös massa
av egoister, som slutat bry oss om varandra.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna

(Ondska sprider sig så lätt!)

Kasta inte sten i glashus!

För alla dina dina plantor som
du lagt så mycket tid på, sedan
de var nästan microskopiskt-små
frö i påsar.

Var nu fulla av frukter, som dog
där direkt på fläcken. Ingen fick
någonsin njuta fruktens sötma på
grund av den stenen
du kastade.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna

Ringde och läste upp det jag skrivit om ADHD/DAMP och min son.

Hon tycker jag ska skriva om den litet och sedan skicka in den.

För det med min son tyckte hon stämde precist! Tada!!

Sonen som inte är överförtjust i Mammas poesi eller ord om

honom (Han tycker det är helt oki att jag skriver det jag gör,

men är inte överförtjust i att jag läser det högt för honom alltid...*fnissar nu*)

Han sa han tyckte jag kunde skriva om den litet/ta bort litet där hans Far är medskriven bland annat. (Han vill aldrig träffa honom igen, men vill heller inte ha mera bråk, han har haft tillräckligt!) Och det som hanldar om hans vän givetvis. Sedan var det lite småfakta som jag missförstått, men på det hela taget så tyckte

han om den!

Så till Ledande tidningar tyckte han det var oki om jag skickade

in den med namn och så, men inte till lokala tidningar som då

kulle kunna lista ut att det handlar om honom, trodde han.

Ja, vem vet ,jag är faktiskt sugen på att göra det?!

Bönen, läste jag inte ens högt för honom, eller om en del av övergreppen hans  far gjort, som han inte vet om...hm...

Inte heller mitt alias här inne vet ha nom, för jag skulle inte vilja att min son kan läsa hur dåligt jag mår i perioder i detalj.

Han vet tillexempel inte att jag skurit mig  igen när jag mådde

som sämst i den här depresionen som var. Inte heller att jag var väldigt självmordsbenägen, när det var som värst.

Det ska han inte veta om heller. För jag vill absolut inte oroa honom mer än onödigt. Han var ändå orolig, eftersom han visste

jag var på mentalsjukhus (Får alltid så dåligt samvete när jag hör att han hör att jag mår dåligt, när jag inte ens lyckas dölja det

för honom...:(  (För han är värd så mycket bättre än att oroa sig för sin sjuka Mamma!)

 Det är också därför jag alltid, när det blir som värst, ser till på

ett eller annat sätt att bli inlåst frivilligt,  tills det värsta lagt sig. Så att jag minimerar riskerna att dö i självmord, för han är värd

en levande Mamma, så det så! Trots att det vore skönt om jag hade fått vara frisk, för en frisk Mamma är ju alltid bäst! Men

den lotten är inte min just nu, förmodligen inte i framtiden

iallafall inte fysiskt, då jag har mycket kroniska besvär...

Som sagt Gud tror han inte på, så bönen läste ja giten ens.

Det är bara dravvel enligt honom.

Där är vi inte alls överens han och jag!

Och det han inte vet om sin far, tänker inte jag tala om för honom. Han har lidit tillräckligt ändå av den idioten ställt till för honom under årens lopp(Tack och lov har han hört av sig  till

sina barn mindre och mindre med åren! De mår bättre när han

inte är närvarande faktiskt)!

Så e det!

Coolt, jag fick godkännande av sonen att skriva till Rikstäckande tidningar.

Det måste jag nog ta litet mera ställning till innan jag vågar utsaätta mig. För då går jag ut med för och efternamn,

det är ett som är säkert!^^

//Vi kan kalla mig Nanna

ps.Nu går jag och lägger mig, är helt slut, men är på ett strålande humör! :))) .Ds

...skriva fiskreceptet idag, efter den buslånga novellen/artiklen innan. Jag skriver den imorgon istället. Nu ska jag umgås med Maken!

//Vi kan kalla mig Nanna

Ett förståndhandikapp som man föds med,

är nästan likadant hela livet.

Men Aspbergers syndom & ADHD/ DAMP däremot går det ofta att lindra syptomen jättemycket med mediciner/rätt pedagogisk teknikr och en massa extra tålamod &förståelsde!

Min son är ett ADHD/DAMP barn, fast jag är väldigt noga med att tala om för honom, att han inte är sina diagnoser, utan dem har han också, men mest är han sig sjävl!

För min son är mestadels uppväxt i familjehem pga att jag varit mycket sjuk mentalt under hans uppväxt, idag har jag förutom mentalt handikapp också en massa fysiska sjukdomar tyvärr...

Min son har haft en jättefin familjehemsplacering, jag vet att

jag är oerhört lyckligt lottad på den punkten!

Familjen han kommit till,  har ofta varit som en stödfamilj åt

mig med, för de är i mina föräldras ålder.

Men han har haft en jättetuff grundskoletid.

Mest pågrund av att barnpsyk som ansåg honom autistisk och

skickade honom vidare till ett autismutredningshem. Dels på

grund av den fruktansvärda mobbning lärare och barn bedrev på den skolan som han gick på innan. Bara för att han inte fick diagnoser i tid, som gjorde att inte var exakt som friska barn är.

På autistcentrat sa dem direkt att han inte är autistisk!

De skickade honom därifrån med orden att han borde vidareutredas på barnpsyk igen. Men barnpsyk tvär-vägrade!

Barnpsyk har stulit mitt barns möjligheter till en trygg

uppväxt i skolan på grund av det, faktiskt.

Han har haft assistent, sedan andra klass 100% anställd, bara för hans behov. Mest på grund av alla upprepade bråk, men också delvis på grund av hans svårigheter att orka med ett klassrum

fullt med småpratiga stökiga barn.

Inte fören slutet av mellanstadiet lyckades kommunen som familjehemsplacerade honom, göra utredningen som barnpsyk vägrade slutföra på egen hand. För de hade de en socionom, och en psykiatriker anställda där, så det gick att lösa det utan landstinget. Tack gud för det! Hn fick dubbeldiagnosen ADHD / DAMP , för han hade ett avvikande EEG, men det kan växa bort så småning om. Som visade tydligt att hans hjärna inte är som alla andra barns.

För när socialen på kommunen hade fixat dignosen ADHD/ DAMP, han har alltså både ock , därav att han ibland kan synas lik någon med autism! Först då tog barnpsyk emot oss med öppna armar igen. Men då ville inte min son ha hjälpen längre...han litade så sällan på nya människor pgå grund av

all mobbning då...

När min son hade gått halva 8:an, frågade psykiatriken som vi vuxna konsulterade ganska ofta jag, för att få tips och råd att lättare hanskas med  min son om vi ville testa en medicin som heter Conserta? Han hade fortfaradne inga betyg då, till följd

av skoltrötthet och de jobbiga koncentrationsproblemen.

Vi var först väldigt skeptiska till att ga honom mediciner, men

till slut vågade vi testa, efter att först fråga min son om han ville det, och det ville han. Det har vi aldrig ångrat efteråt!

När han slutade 9an, så hade han nästan betyg i alla ämnen tack vare Consertan! Han kunde koncentrera sig mycket bättre med hjälp av den medicinen. Han blir mera lik ett barn utan handikapp, och han får mindre aggresionsutbrott. Själv märker han ingen skilnad, vilket är väldigt vanligt. Man han tar dem ändå för att han märker att folk accepterar/orkar med honom bättre när han tar dem.

Min son var så skoltrött i slutet av 9an, han skulle inte gå gymnasiet sa han. Lärarna på den orten ansåg honom fortfarande som mindre begåvad än andra barn, och tvingade honom genomgå ett intelligenstest. Som visade att han är normalbegåva!Gud vad arg jag var då, minns jag!

Jag minns när han kunde ringa mig och trodde på alla mobbningsorden. Ofta sa han, men mamma jag begriper inte bättre, jag fattar inte det. Speciellt om saker han tyckte var tråkiga för att få slippa. Jag minns jag gav han en rejäl utskällning om det en gång när han var hemma och sa:

-Varje gång du säger att du inte försåtr, så vet jag att du gör det!

För annars hade du inte kunnat utrycka dig på det sättet!

Jag vill aldrig mera höra att du inte begriper saker, att du förstår sämre än adnra,för du fattar väldigt mycket unge man!

Det där de säger i skolan är lögn, du får inte lov att tro på den skiten de matar dig med, lova mig det!

Sedan kramade jag om honom, och sa att han är det bästa jag har. Att ingen har rätt att säga så om honom, och att han måste kämpa för att tro att han är värd massor!

De flyttade från den där pissorten i våras, och nu går han i en ny gymnasiklass, utan assistent . Bland vanliga barn.

Han kommer få G i 10 ämnen, några av dem är VG med.

Fan, vad jag hade velat ringa den pissskolan han gick i innan och berätta allt för dem! Säga att ni hade fel, ni begränsade mitt barn enormt med er mobbning i hans  utveckling! 

Kanske jag gör med någon dag! Eller ringa barnpsyk, och säga hur mycket de kunde underlättat tidagare, men som de nekade oss!

För Consertan är A och O för min son nämligen, när det gäller skolgången!

Han har fått nya vänner!:)

Han vågar inte riktigt tro på att vännerna gillar honom ännu, och skulle det bli mobbning så hoppar han av säger han. För annars är risken stor han skulle ta livet av sig säger han! (Vad bra att han

vet om sina begränsningar, så att det inte händer!!!! Så vettigt resonerade itne jag so m17 åring.

Men han kämpar på och försöker, han har litet social fobi, och vågar ännu inte delta i gympan, eller vara med i Aulan heller. För där var visst mobbningen värst, i gamla skolan.

Men han går till skolan frivilligt, & skolkar inte.

Jag kan iten vara en stoltar Mamma en så här idag!

Jag tackade familjehemsmamman extra mycket idag när vi ringde åt. Jag sa :- Tack för att ni bägge funnits för min son, när jag inte kunnat! För utan er hade det aldrig blivit så här bra med honom, som det är numera! Hon höll med mig och tackade mig för att jag tackade!

Jag gick upp i 3 rättegångar mot hans far, och blev själv galen på köpet, och kunde inte ta hand om min son mera. Men jag tog också mitt ansvar och familjehemssplacerade honom frivillig (Gud ska veta att det är tufft att avstå sitt älskade barn och inte ha förmågan längre att ta hand om barnet själv! Det är många gråtna tårar, många stunder av sorg under åren som varit. Men han var värd det bästa och det kunde jag inte erbjuda honom, tyvärr.).

Idag är vi bästa kompisar min son och jag!

Han ringer ofta till mig på håltimman i skolan, och pratar om

ditt eller datt! Skickar småroliga historier på sms, och låtar han själv gör med programmet i mobilen!*hehe* 

Han säger att jag är den som förstår honom bäst!

Gissa om jag knappt vågar tro att det är sant!

Jag som ständigt bråkade med mina egna föräldrar i den åldern.

Vi bråkade om precis allt. Jag hade ingen vuxen att anförtro mig åt alls, men han har iallfall mig rent metalt och telfonledes jämt!

Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hänt om hans Far fått vårdnanden om honom, det gör ingen idag! Men jag gick upp i

3 rättegångar mot honom, jag vann rättegångarna.

För hans far är barnmisshandlare, vissa av barnen minns det.

Han är hustrumisshandlare och våldtäcktsman . (Jag är förskonad dock, för jag gick i tid! Mig misshandlade han bara mentalt, om det nu är så bara?) Jag betalade priset som skvatt galen i psykoser efteråt. Men jag vann striderna mot honom, så han inte kunde förstöra min son mera!

Men han har aldrig dömts för några brott Karlskrutten, för övriga Mammor har inte orkat anmäla honom. De såg hur sjuk jag blev mentalt, så de vågade inte. Vi är tre mammor idag som hjälps åt

så att barnen ska kunna få finnas med sina halvsyskon, trots att fadern sällan eller aldrig bryr sig om dem. Vi har det ändå bättre utan honom, så det så! Tyvärr är jag inte ögonvittne till något,

för då had jag anmält honom, solklart!

Så visst mitt liv är ofta kaos och upp och ner.

Ett helvete ibland, underbart andra dagar! Men 

Men jag skulle gjort de rättegångar jag gjorde om och om igen,

för att låta mitt barn får det bästa som jag förmår.

Och i mitt fall var det att låta honom växa upp hos någon annan inte mig...

Idag är han en mycket helare tonåring än vad jag var när ja gvar 17. & ett havlt. Då väntade jag ju redan honom... Jag hoppade

av gymnasiet , söp som en gris och levde promiskuöst sedan blev med barn med ett As! 

Min son däremot, går i skolan, skolkar inte, får betyg.

Han dricker ingen alkohol, tar inga droger, avskyr rökning!

Han är så mycket helare än den jag var då!

*rörd till tårar nu att det ändå lyckades*

För han tycker alkoholen är ett gissel! Jag håller med, därför är

jag själv totalabolutist sedan många år.

Han ser hur rökning fröstört massor för mig via astma och allergier! Jag slutade för flera år sedan! Och knark är någon han skyr som pesten.

Visst han är en datanörd,som sin Mor & inte alltid hypersocial.

Men han gör inte som grannens barn, ränner full ute och smygröker helgerna igenom. Däremot när en klasskompis började självskärar sig och visade det för honom, så skvallrade ha nbåde för skolan och detr barnets föräldrar. Det barnet slutade med självskärandet, frö att det upptäcktes i tid. För min son ser inte på utan att ingripa, när någon far illa, precis som sin Mor.

Så jag kan inte vara annat än stolt och nöjd Mor.

Bön:

Tack gud för att du på något underligt vis väglett oss igenom

alla dessa tuffa åren.

En dag ska jag skriva hela självbiografier, oc handra biografier om detta. För jag vet det finns änglar, som vägleder oss i det mörkaste mörker, dit knappt inget ljus når!

För jag har i nästan mött dem, och ofta känt närvaron.

Annars hade jag inte överlevt, alla dessa hemska åren....

Amen

//Vi kan kalla mig Nanna