-Det här är du, sa psykologen

och ritade en enkel streckgubbe som

föreställer mig, med tofsar i håret.

-Var befinner du dig, just nu, i livet?

frågade psykologen och pekade på

den enkla streckgubben, med tofsarna i håret.

(Tänk om jag vore så där enkel,

drömmer jag mig bort...

Men hör mig själv svara:)

-Jag befinner mig på knivens egg.

-Hur menar du då? undrade hon nyfiket.

Själv försvann jag bort genast där

bortskrämd till andra dimensioner.

(Jag befinner mig i ett gänsland

mellan sunt förnuft och ren galenskap

mellan det levandes livet och döden, i

det vaccumet ni vet som bildas inuti

nålens öga till en stor, vild, orkan.

Jag befinner mig på mitten, på gränsen till

livet men kan bara se på, vågar inte själv

delta aktivt ännu...Men också på gränsen till döden,

för Gud ska veta att den vilan lockar oerhört.)

-Säg mig nu, var befinner du dig, just nu?

Psykolgen iaktar mig nyfiket och pekar på

den slarvigt tecknade streckgubben i

anteckningsblocket framför oss på bordet.

-Jag vet inte...är allt jag förmår mig svara.

(Mitt liv är ett enda kaos och upp och ner

Där tvivel och ångest dränker mig dagligen

och mina gränspsykoser upptar nästan all

vaken livrädd tid och avlöses endast av

sovande maritsliknande mardrömmar.

Hur förklarar jag det i vardagligt tal

att mina egna demoner äter upp mig

att skuggvärlden som lockar mig existerar

som om de vore på riktigt,även om ni som är

'så kallat' friska inte kan se den världen?)

-Vet du vad jag tror? säger psykologen

och avbryter mig mina dissocierande drömmar.

-Jag tror att vi inte kommit vidare i

behandlingen för att du är rädd för att lita på den.

(Jag ser på min dagdrömsnäthinna som flashbacks

mig själv avbryta två behandlingar från mitt

förflutna på grund av skräcken i att

behöva lita på någon annan människa.

Jag ser ytterligare en inre bild framför mig

som om den vore idag, där jag blir snorpsykotisk direkt

som jag blev när jag kom till behandlingshem

nummer två, på grund av samma skräckslagna panikrädsla.)

-Jo så är det nog...svarar jag, och tillägger:

-Så har jag alltid reagerat innan, inför påbörjade

behandlingar också. Jag förstod bara inte att

det har varit likadant så denna gången också.

(Rädslan att behöva lite på psykologer, läkare

ja , att överhuvudtaget behöva lägga sitt liv 

i andras händer, skrämmer mig till vanvettet

ändå vet jag att jag måste gå den vägen igen...

Psykologen säger att det hör till behandlingen

att bli så där rädd och att man då som jag nu gjort,

sätter sig på tvären via inläggningar på psyk eller

att man upprepat stller in alla möten med psykolgen .)

Jag ska börja DBT=dailektisk beteendeterapi

för personer med boderlinepersonlighet

eller Instbil personlighetstörning som det nu mera

allt som oftast heter.

(Men jag skulle göra nästan vad som helst för att

slippa det.SLIPPA VARA JAG och bara VARA NÅGON

HELT ANNAN, någon underbart, enkel, okomplicerad,

person.Kanske som hon, den blyertstecknade, streckgubbe-

flickan ,med tofsarna i hårtet, i anteckningsblocket...)

//VH

Tänder ett ljus för lilla Engla.

Önskar man kunde göra mera.

Ta gärna ljuset till din hemsida.

Låt oss göra en bloggmanifestation mot våldet!

Nu strax vid 21 ikväll, tänder vi ett ljus i alla våra fönster hemma för lilla Engla. Tänd ljus du med i fönstren för att hedra den lilla flickan som bragds om livet

//Nanna

När verkligheten skrämmer mig
kryper jag in i gränslandet igen
där allt verkar sant men är falskt
och alla rätt egentligen är fel

När livets sötma lockar för mycket
drar jag mig in i beskans sura hus
där mardrömmarna är min verklighet
fast ögonen fortfarande är vidöppna

När framtiden inte visar sig av godo
krymper min värld och skugglandet växer
och tar vid, där alla linjer är bortsuddade
och konturerna av ångestar stryper mig

När verkligheten blir utsuddad och
drömmarna stannar kvar även på
dagen, slumrar jag utåt sett men
jag är helt klarvaken av fasa inuti

När livet gör för ont för att våga levas
fastnar jag i mig själv och tampas ständigt
med alla mina demoner och rangelskellet
från garderoben, panikeångestarna drar i mig

Men det ser säkert ut som om jag är
helt medveten hemma och sitter framför
tvn, då är jag helt borta i andra världar
Om du vågar se in i mina ögon så upptäcker du...

..kanske mina världar och att mina ögon inte tittar tillbaka...

//VH

Min flyktingväninna ringde från den psykiatriska avdelningen

hon ligger på.

Hon ska eventuellt gå till polisen angående sin förra pojkvän och sambo som höll henne isolerad nästan helt från omvärdlen i 1½ år utan  tv och dator i en etta där han förgreps sig på henne sexuellt så fort han kände för det och slog henne sönder och samman när hon väl lyckades förmedla sig till omvärlden.

VILKEN GRIS!!

Det är sådanda som den idioten som får oss att hamna på psyk.

Onda människor med liten empati, det är ni som får oss att bli sköra med tiden och må dåligt psykiskt!!!!GRRRRR!

Hon har mycket psykologisk stress dels pga de övergreppen , dels för att behöva sitta med alla miljoner frågor hos polisen och dels på grund av ett utvisningshot...Men jag uppmuntrade hene och sa att om du inte anmäler honomn så kommer polisen inte veta om vad han gjort och han kan fortsätta att förgripa sig på fler kvinnor...Det vore ju ännu hemska ju...Det höll hon med om.

Hon sa:

-He has a new apartment, a good job and a good life. But I have scars in my heart and is insane...I't is not fare...And he emails me and ask me to come back to him so I get more anxiaty.

Nä det är verkligen orättvist och sjukt att han inte lämnar henne ifred...Som tur var är så vet han inte var hon befinner sig.

Jag mötte henne på en avdelning för ett par år sedan. Men då visste jag inte om att han var ett svin, för hon vågade inte ens berätta för mig eller för personalen på avdelningen.

Jag flyttade dit jag bor nu och vi hördes av minde och mindre, hon sa hon mådde rätt oki...

Sedan sent på sommaren början på hösten 2007 ringde hon mig och berättade att hon talat om för migrationsverket om hur han var mot henne. De flyttade henne genast hemligt till annan ort och då kontaktade hon mig...för hon visste att jag är en person hon kan lita på!:)

Jag erbjöd mig at följa med till polisen och det vill hon gärna.(Jag vet hon har stora problem med att utrycka sig angående de sexuella övergereppen, förhoppningsvis kan mitt stöd bidra till att hon orkar berätta om alltihopa?!)

Vi ser oss som systrar, det är gott att jag kan hjälpa henne litet.

Hon brukar säga:

-My life is crazy!

Jag håller med henne...

För först blev hon tvingad att fly från sitt forna hemland när maffian sköt ihjäl hennes dåvarande pojkvän...Hennes föräldrar och syster med systerbarn är kvar där...grymt men sant...

Det enda hon vill är att få ett normalt liv här i Sverige med man och barn och ett jobb...men utvisningshotet och alla ärren från övergreppen från expojkvännen gör att hon knappt klarar att överleva ens...Jag förstår henne...Vem hade orkat överleva allt det?

Det är en grym värld vi lever i...

Men den är också för vacker för att lämnas via självmord!

Ni med liten eller ingen empati är itne värda att dö för!

Utan vi som drabbats på ett eller annat sätt av eran avsaknad av empati är värda upprättelse och ett värdigt liv på sikt utanför psykiatrins vita kala väggar

Hoppas att kvinnojouren kan hjälpa henne litet och att polisen på sikt kan ge henne skyddad identitet så hon slipper all stress runt att han ska kunna hitta henne!

Nu ska jag flumma vidare...är småsnurrig och ångestfylld...tur min man kommer hem snart.

Jag försåtr inte män som våldtar?

Vad är det som är så upphetsande i en kvinna som lider oc här dödsrädd och har ont?

Fy fan vad ni är sjuka era perversa djävlar!!!!!

Ikväll kl 21 tänder vi ljus för Engla här hemma! Hoppas övriga Sverige gör detsamma!

/vi kan kalla mig Nanna

//Vi kan kalla mig Nanna

Under mitt eget skinn

kan jag vara mig själv

ingen som pressar

eller stressar mig

I mitt eget blodsystem

rusar jag runt fri

ingen som talar om för mig

hur jag egentligen borde bli

I mitt hjärtas dunkande

kan jag meditera lugnt

räkna slagen, slippa världen

utanför som förgör mig

Inuti mitt öga

innan jag kikar ut

kvar i glaskroppen finns

jag och bejakar livet

Under mitt skinn

i min kropp finns

tryggheten, det är

allt utanför som stör mig

Det kallas visst livet...

//VH

Idag hann jag inte känna efter hur ont jag har, för jag väcktes absupt av telefonen:) Nice!!

Det var hon på kommunen som jag ringde till i förra veckan angående hjälp hemma med diverse saker och att

jag eventuellt ska börja på en dagverksamhet för psykiskt funktionshindrade(då fick jag bara prata med en telefonsvarare).

Hon verkade trevlig och förstod på det jag sa att jag har en jobbig sists som bor i en liten etta en trappa upp utan balkong och har svårt att ta mig ut ibland på grund av psyket och ibland på grund av att jag knappt kan gå (andra dagar klarar jag att gå flera kilometer uten problem...)...

Hon sa att policyn är att göra en utredning med en massa frågor

för att förstå mina behov bättre och sedan grundat på det om jag är berättigad till hjälp (Vilket det lät på henne att jag är)

När jag berättade för henne att jag fått social fobi av att inte orka bli konfronterad av människor hela tiden och då drar ur jacken till telfonerna bland annat. Dels för att till exempel det inte syns på mig hur ont jag har och att jag inte ens kan sköta en disk på grund av värken i överarmarna, så lät hon förstående. Dels för att mitt självhat är så stort att jag inte orkar med missförstånd alls då...

Hon tyckte det lät som om jag borde få hjälp via hemtjänsten

med städ och så, men då förklarade jag för henne att det är helt låst där...de bara hänvisar mig direkt till socialpsykiatrin på kommunen.

-Men man kan ju ha både ock sa hon.

-Jag vet sa jag men uppenbarligen inte de...(pekar mittenfingret åt folk som tror att psykiskt funktionshindrade inte kan få fysiska sjukdomar och vice verca!!!!)

Så nu drars då ytterligare en utredning igång som jag egentligen

inte orkar med, hoppas, hoppas denna leder åtminstone till någon gott.

Efter det fick jag ett mess av min son med texten 'kukälskare'

Vilket jag inte alls förstod och skickade ett mess tillbaka med texten 'va? kram Mamma'

Då ringde han upp mig och sa: -Jo för du är ju tjej mamma, och ni älskar ju sånt!

Jasså, på så vis, sa jag! (*He he* busunge där brås på sin mor det märks!^^)

Sedan ringde min väninna jag träffadepå psyk som är SÅ GO!!!:)

Vi ska eventuellt ha tjejkväll här på fredag med singstar (Hon sjunger jättefint!) och pizza:). Hon har också psykiskt och fysiks funktionshinder som jag.

Hon har ra=reumatisk artrit och hon får små doser cellgifter i teblettform och slipper värken helt tack vare det.

OM jag får SS=sjögrens syndrom konstaterat så kan jag kanske pröva det också?

Hon har inte ens några biverkningar av det, får några tabletter varrannan fredag, tror jag det är, eller om det är varje fredag.Coolt!

Så för att vara en måndag så är det här en förhållandevis god sådan hitiils. Fast igår trodde jag det skulle braka åt helvete helt, för då fick jag värsta psykossymptomen och då brukar det sluta med att jag gör mig illa. Som tur var vaknade min man och undrade varför jag fortfarande satt uppe och glodde rakt framför mig. Jag sa som det var att jag inte vågade gå på toaletten i rädsla för att göra mig illa. Men då är jag vaken tills du är klar där inne sa han.

Jag somnade som en gris och idag är jag på bättre humör, fast psykossymptomen är där...för jag är avskärmad och så, lite ändå...

Vi har riktigt vårvärme idag med sol och varmt så jag drog til och med upp persiennerna litet och öppnade fönstren på glänt. Här, där vi bor, så hör man barnen när de skriker och skrattar och sparakr boll på fotbollsplanen framför skolan på rasterna, från skolan bara hundra meter bort:).

//vi kan kalla mig Nanna