Har inte suttit vid datorn ett jota mera.

Skriver fiskreceptet i morgon, om jag hinner?

En väninna kommer ringa på förmiddagen.

Min flyktingväninna kommer hit på besök på eftermidadagen:)

Jag besökte henne tidigare idag!

Och MIN SON kommer på kvällen och stannar till söndag!!

Så det blir mindre tid vid datorn och så då...

Inte mig emot, jag kommer att försöka njuta av ungen

så mycket som det bara går!

Så skönt att depressionen äntligen, flygit sin kos

för denna gången!

//Vi kan kalla mig Nanna

Här idag!:)

Ska inte sitta och kukcelera så mycket framför datorn idag.

Utan försöka få mera kontakt med livet vänner, bekanta,

utanför datorvärlden telfonledes nu.

Men jag ska skriva fiskrecept senare.

Och läsa på mina bokmärkta vänners länkar.

Fast egentligen känner jag ingen av dem.

Men deras texter och liv berör mig massor!

Det är så skönt att kunna känna igen sig i någon annans text.

Så fritt att kunna få ta del av någons hjärta.

Precis som det ofta är så förlösande för mig att ha möjlgiheten

att skriva av sig, som jag ju missbruksaktigt som den datamissbrukara jag är så ofta gör.

Det skrivande ordet är en livboj för mig

som heltidssjukskriven, när min längtan ofta är att jobba.

Så hjälper orden mig att orka leva, ibland mer , men också

oftr tyvärr mindre drägligt på grund av främst värken som

jag dras med dagligen i hela kroppen, tills den dagen jag dör.

//Vi kan kalla mig Nanna

(...Fritt och börjar bli lycklig i mig själv igen!)

Jag drogs ner i djupen
på bottnen, där inget ljus fanns,
kvar i mina ögon lyste tomhet.

Jag fastnade där ner länge,
länge, mina kära var så oroliga
för jag trodde jag skulle möta döden.

Jag gav upp, orkade inte kämpa
mera. Livet syntes meningslöst
jag ville helt enkelt inte längre leva.

Men jag valde ändå att låsas in
frivilligt inom psykiatrins kala, vita
väggar ,och vänta ut eländet, levandes.

För jag anser inte att jag har rätten till
att ta livet av mig själv. I ren egoism, och
lämna mina nära och kära, i sorg och vanmakt.

Det finns inte mycket som är hemskare, än
att våga inse sig mentalt sjuk. Att förlora hela
meningen med livet och istället börja hata sig själv.

För självhatet är så tärande, så ont,
så svart. Ofta är det andra människor
som trycker ner oss med skörare själar.

Så att vi hamnar här, i ett självhatandes
Sverige. Där Anorexi, och självskäreri är
vardagsmat, vi är en vildvuxen människoskara.

Men jag har varit där förut och vänt,
så jag visste någonstans, där bland all
galenskapen, att det kommer att vända igen.

Djupt inom mig bland håglösheten, anade jag,
bland all vanmakten så hoppades jag innerligt,
och trodde jag på, att mörker, blir ljus igen, en dag.

Att jag var värd all kärlek, som finns, runt om oss,
fanns till för också mig igen. En kunde jag ta klivet
tillbaka till den där levandes, älskande, känslan igen.

Jag har min tro och människor som älskar mig. Jag
vet att tro förflyttar berg, Den får mig att frivilligt
välja bort självmordet i väntan på himmelriket.

Men jag är också behövd, trots att jag ibland blir skvatt
galen. Där människor tryckt ner mig, allt för länge, tills jag
själv trodde på deras ord: Att jag bara var en last för samhället.

//VH Me nvi kan kalla mig Nanna

(Ja, det tror jag finns iallafall!)

Ilska kan vara väldigt positiv
för den driver oss ofta framåt
när vi kanske egentligen
inte orkar, att våga fortsätta
meningsfull kamp framåt mot ljusare
tider, med mera kärleksbudskap.

Men ondska däremot, för aldrig
något gott med sig. Den försurar
bara våra hjärtan. Släcker hoppet,
och krossar brorar mellan människor.
Så vi lätt blir en seg, meningslös massa
av egoister, som slutat bry oss om varandra.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna

(Ondska sprider sig så lätt!)

Kasta inte sten i glashus!

För alla dina dina plantor som
du lagt så mycket tid på, sedan
de var nästan microskopiskt-små
frö i påsar.

Var nu fulla av frukter, som dog
där direkt på fläcken. Ingen fick
någonsin njuta fruktens sötma på
grund av den stenen
du kastade.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna