Vaknade med helvetisk värk i nacke, rygg armar men framför allt handlederna och fingrarna...Så jag skriver väldigt sakta pga värken nu...jo ,just ja, värk i huvudet och i huden med glömde jag ju...:/

Detrbetyder att bara underkroppen och magen är det jag inte har ont i...fast nu har jag även ont i knäna med när jag sitter här för då går knäna emot datorbordet och det räcker för att jag ska få ont...

Great, ännu en dag i värkhelvetet!

Fick just mess från en väninna jag inte messat med på länge,

hon undrade om jag ens levde...

Förklarade för henne att jag fått sociao fobi och knappt orkar

med några vänner alls...

Sedan ett mess till från en väninna som skrev hon har självmordtansar...vem har inte det typ dagligen? urk...

Det weirdaste är att jag inte bryr mig om jag dör, men är livrädd för att någon jag känner ska dö från mig, trots att jag knappt orkar ens prata med folk i telefonen längre....sjukt va?!

Ska spela kort med min man när han kommer in med hundarna från morgonpromenaden.

Det var en personal som jobbade extra där jag var inblagd nyss som lärde mig en patiens på två som tar runt en timma att knäcka ,skitkul faktiskt, distraherar ångesten duktigt bra eftersom det är en hel del moment att hålla reda på!!:)

Så e det, så blir det, så var det!

//Vi kan kalla mig Nanna

Det är en sådan där dag, då allt bara är för mycket...

för mycket mardrömmar, för litet sömn

för mycket ångest och rastlöshet

för mycket 'jag vill göra saker', där den socialafobin bromsar mig...

Jag drömmer om fullsatta biosalonger där jag njuter av fimen och struntar i att det är mycket folk, och pubar fulla med drickandes människor och jag sjunger karaoke nykter, eller bussutflykter till havet med min man, men sådant existerar inte numer...

En sådan där dag då jag är för mycket sjuk i själen och aldrig ser ett slut på mitt helvete. Då jag vandrar inåt och stänger av världen

isället...

Vet jag har psykossymtom, har svårt att komunicera

orkar inte befinna mig i mig själv, men motståndet att nå ut är större trots rädslan att vara själv fast kvar i ångesten...

En sådan där bakvänd dag då inget blir bra och ångestmonstret

äter upp mig inuti. Där skuggvärldar gör sig synliga och lockar mig till dem...

Tog en ångestdäpmpande, det brukar lindra oron litet.

Vill inte hamna tillbaka i skärandet...nu när såren äntligen blivit ärr...

Jag vet jag är värd bättre än så här, men orkar inte kämpa för det, ger upp för stunden, sluter mig ännu mera i mitt skal...

//Vi kan kalla mig Nanna

(Fy fagerlunda inatt var inte ens sömnen en befrielse, drömde denna helvetesmardöm i två drömmar på varandra...:()

1.

Befinner mig på ett mentalsjukhus

Ska gå hem på permission

en väninna till min från Norge är där med sin

drygt ettåriga bebis som nyss lärt sig gå och springa

så där rultigt som ettåringar gör.

Pappan måste vara Asiat för bebin ser typ Koreansk ut.

Bebin springer hit och dit och jag hejdar henne från

att springa ut i gatan bland alla bilar. En personal som är

med ut och min väninna stannar och tittar i skyltfönster och

jag ser bebin springa in på en sidogata, jag springer efter.

Plötsligt ser jag bebin hamna i ett djupt dike med vatten

jag befinner mig ca 30 meter bakom henne. Ni vet hur sakta

man springer när man har sådan tidspress, så sakta sprang jag...

Ungen flöt under vatenytan och blev sedan livlös...

Jag fiskade upp henne men lyckas inte få ur vattnet ur

hennes lungor, hon börjar inte andas igen.

Jag försöker få henne att andas och gör hjärtmassage,

samtidigt som jag försöker ta mig tillbaka till personalen

och min väninna. Personalen försöker också få igång hennes andning och hjärtat men misslyckas också...Jag ser personalen

dra ett skynke över bebin.

Jag vänder mig mot min vännina och gråtskriker:

-Det var inte meningen, det borde ha varit jag, inte hon!

Väninnan blir hysterisk och sparkar efter mig och jag säger:

-Ja bara spraka du ,för det är jag värd, spraka allt vad du kan!

(Där vaknade jag första gången med helvetisk huvudvärk typ migrän. Blev så rädd att jag väckte min man och berättade drömmen och han gick upp tog ett glas vatten till mig och två alvedon. Sedna drömde jag vidare....)

2.

Befinner mig återigen på mentalsjukhuset, jag väntar på att sjuksystern ska dela mina mediciner inför helgpermissionen.

Plöstligt kommer det en massa skrik för en patient har gjort sig alvarligt illa, jag hör att de försöker skära ner någon som försökt att hänga sig, och börjar frenetiskt räkna mina medpatienter.

Då slår det mig att det är min väninna från Norge som inte vill

leva mera pga att bebin dog...

Jag skriker hysteriskt men väntar att gå dit ett tag, sedan

kräver jag att få veta om hon överlevt innan jag går på permission, för jag vet att om hon dött så klarar jag inte att

'gå på permission, utan komemr själv bli självmordsbenägen igen...

De visar mig in i ett intensivvårdsrum, där ligger hon och sover.

Jag går fram och krmar om henne och gråter och säger igen:

-Det borde ha varit jag som dog inte hon, snälla vännen förlåt

mig! Hon krmar mig ömt och så går vi ut från intensivvårdsavdelningen. Där vaknade jag för andra gången...

**************************************************
***************************

3.

Analyserande av min egen dröm:

Jag tänker just nu mycket på döden ochatt det skulle vara en befrielse för mig, alltså drömmer jag att någon annan går bort, vilket är min största rädsla i livet...:(

Jag drömmer att en vän eventuellt tagit livet av sig

Jag var med om att en väninna på samma behandlingshem

tog livet av sig, därför är det min värsta skräck.

Har också upplevt flera andra vänner och ett ex som tagit livet

av sig men inte på så nära håll...typ dödshemskt varje gång.

Det är nog det som alltid hindrar mig från att ta livet av mig,

att jag inte vill mina nära och kära ska drabbas av det jag

drabbats av...Därför jag alltid söker mig till mentalsjukhus

när jag inte själv har den kontrollen...

Min väninna i Norge tog nästan livet av sig för ett tag sedan.

Doktorn sa att inget hopp fanns kvar, men hon vaknade ändå,

mot alla odds. Antar det var därför jag drömde hon både var Mamma och självmordskandidat?!

Att jag börjar räkna min medpatienter drömmer jag nog just för att det var vad som hände den dagen min väninna på behandlingen dog...jag började räkna mina medpatienter och när hon fattades så blev jag helt hysterisk och började skrika och storgråta så personalen fick hålla fast mig...

Vem hade inte gjott det för övrigt?

När jag drömmer om väninnan som sparkar efter mig och jag

ber henne sprarka mera antar jag att jag drömmer om mitt eget självhat. För allt som oftast typ jämt så tycker jag att jag

förtjänar ett stort kok stryk...trist men sant!...

Urk viken hemsk natt!!!!:(

//Vi kan kalla mig Nanna

Rädslan käver mig

infrån och ut

jag har isolerat mig igen

slutit mig inom mig

bort från världen

Paniken dödar mig

självmordslikt

jag har suttit inåtvänd

sedan lånt innan jul

vågar inte kliva ut

Ensamheten stryper mig

i sin linda, destruktivt

jag minns inte hur gemenskap

känns längre, avskild

törs inte pröva mina vingar

Social fobi äger mig

har svårt att ens gå utanför

den egna dörren

När telefonen tjuter

så ilar paniken igenom kroppen

Återvändsgränden dit

ingen vill hamna

lockar ändå mera än

ovissheten och skörheten

i att uppsöka gemenskapen...

//VH 

SKIIIIIIT!!!!!

Har fått värsta paniken inför att starta ny behandling igen

SÅ LIVRÄDD för att misslyckas igen....

Somnade ett par timmar i ren utmattning

(Värmen i sängen och att slippa vara med är så lockande ju)

Annars sitter jag mest och hetsäter det mesta jag kommer över, och blir ännu mera självhatandes för jag vet jag borde låta bli och ta ett varv med hundarna istället, viket jag inte gjort på jag vet inte hur länge?

(min man tar hundarna före och efter sitt jobb numera istället...)

Nä ,Fan, helvetes, djävlar det här kommer inte att gå jag vet det!!!

Ändå satt psykologen där och försökte överbevisa mig motsatsen...

Hon sa att jag lagts in på psyk de sista två gångerna precis i vägskälen när jag ska skriva på de kontrakt man skriver på innan man börjar DBT=dilektisk-beteende-terapi.

(Jag minns med skräck att jag reagerat likadant inför de andra behandlingarna med...suckar tungt åt mig själv.)

Nä face it jag är fet, ful, dum, och otacksam

jag orkar fan inte bo i min hopplösa sjuk kropp och själ.

Så trött på mig själv så jag nästan kräks...och livrädd för förändringar som jag inte har kontroll på.

Skit också jag fixar inte detta igen, inte mer behandling nu

Jag orkar inte!!!!

(Ändå vet jag att jag kommer vakna imorgon med , med helvetisk värk, mot min vilja)

//Vi kan kalla mig Nanna

En dag i taget

räcker för mig

när varje ben värker

så ger jag mig

En dag i taget

är nog för mycket

när varje andetag

kväver mig

En dag i taget

ja, livet går sin gång

jag har missat ett halvår

i väntan på bättre tider

En dag i taget

har förflutit som sig bör

frågar du mig om dess innehåll

så minns jag inte...

En dag i taget

är allt jag mäktar med

ibland är en sekund svårt att

orka med...

En dag i taget

livet går sin gilla gång

jag vaknade i morse med

alltså lever jag?

//VH

På livets bakgård

räcker inget ljus fram

Där sitter jag på huk

och samlar damm

På livets bakgård

finns inget gott mera

endast det som gör ont

räcker fram

På livets bakgård

bland ensamma själar

fast i levande lik

finns inget hopp kvar

På livets bakgård

är det hemskt att vara

men jag har vant mig vid

ensamheten, rädd för gemenskap

På livets bakgård

lovar ingen mig något gott

gemenskap betyder ovisshet

därför stannar jag ändå kvar

På livets bakgård

är hemskt att vara

men ensamheten är

kravlös därför stanna jag

//VH

Om jag ger upp nu

får jag inte se morgondagen

Om jag slutar andas

så missar jag livet nu

***

Om jag börjar kämpa igen

Så vet jag inget om morgondagen

Om jag fortsätter andas

så kommer dagarna gå och gå av sig självt...

***

Om jag dör nu

så får jag aldrig se min son igen

höra fåglarna sjunga eller kyssa min make godnatt

Om jag slutar andas

så slipper jag min fysiska smärta

och inget mera psykiskt lidande mer nu

***

Om jag fortsätter leva

så kanske jag får upp leva barnbarn i framtiden

jag kommer kunna känna guds hus i naturen

Om jag fortsätter andas

kanske jag på sikt kan lära mig acceptera min

levnadssmärta

***

 Kanske kan jag på sikt lära mig att älska livet igen?

//VH