Klart de gör! Det är jag helt övertygad om!

Vilken underbar text du skrev i kommentaren om din bortgångna syster Kaela . Den måste jag kopiera in och visa fler läsare här i inlägget:

"Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i våra liv med varje andetag

Även om du lämnade oss alldeles för tidigt

Fick vi låna en ängel för en stund"

Kaela http://kaela.bloggagratis.se/

Jag förlorade en av mina närmsta vänner i KOL tidigt i höstas.

Han blev bara 55 år. Han kallade mig för sin dotter och jag

kände mig verkligen som hans 'låne'-barn, för han fick aldrig

några biologiska barn själv. Efter han gick bort , så gick musten fullkomligt ur mig...För då hade jag förlorat 3 nära vänner i KOL

på mindre än ett år. Hemsk sjukdom som blir allt vanligare, där man sakta, sakt, kvävs till döds! Alla tre hade eller hade varit rökare, så vi vet alla att det var rökningen som tog död på dem

i förtid...

Men när han också gick bort och jag var med hans fru och sa

adjö till honom efter hans bortgång på sjukhuset. Var med henne till begravningsbyrån, som moraliskt stöd, så dog också något inom mig...

Jag har inte tillåtit mig att sörja honom ordentligt, mest varit bitter och ifrågasatt Gud, varför nu? Därför att ofta när jag

mådde som värst så ringde jag upp honom, och då visste jag att han fattade vad allt handlade om. Allt det där trista med att sitta hemma långtidssjukskriven, med kroniska läskiga sjukdomar som aldrig ger med sig. För annat stöd är också bra, men folk som är friskare kan lixom aldrig förstå mig fullt ut, så där  som han gjorde.

Det är som om jag blivit som en skadskjuten fågel som drar sig undan alla, efter att han gick bort. Jag får allt som oftast flashbacks, där det känns som om det vore igår, där jag nästan

i bilderna jag minns kan ta på honom i kännslan, i stugan tillexempel, när han sa så ofta när vi var själva, att han var så

tacksam för att jag hade dykt upp i hans och hans frus liv, för då tyckte han det skulle bli aningen lättare att lämna jordelivet.

Han sa det alltid med tårarna i ögonen, för han var alltid så orolig och ångestfull inför hur det skulle gå för han fru efter hans bortgång. Ja, Jesus vad jag älskade och fortfarande älskar den mannen!

Eller när jag pratade mina timslånga samtal nästan dagligen/kvällsligen med hans fru, och han satt i ett angränsande rum och alltid hörde det han inte skulle och skrek busskämt så det nådde mig i andra sidan luren.

Varför ska jag adlrig få uppleva det mera? Ofta känns det orättvis och jag har väldigt svårt att förlika mig med att han är borta.

Jag har satt upp ett foto på honom över sängen, som hans fru

gett mig . Jag har hängt saker jag tycker är vackra om runt hans foto: halsband med änglar och kors på, litet andra änglar och ett halsband med ett kritsallhjärt i hänget.

För han är Min ängel nu, jag vet det! Fast jag önskar jag oftare kunde se det som Kela skriver i sina textrader...

För, för mig är det mest så söndrigt av saknaden och tomrummet efter honom, till honom och det som en gång var, som aldrig någonsin kan komma åter på samma sätt...

Det var efter där på hösten som jag började isolera mig i social fobi, och efter det, så ahr det aldrig släppt igen...bara blivit värre...

Jag minns hans fru sa till mig och till andra som ringde och beklagade sorgen att:- Jag tror att Nanna är den som kände min man bäst sista månaderna! 

...Och det ligger något i de där orden...

Jag minns i bilen när vi väntade på hans fru när hon var på apoteket för att hämta penecelin förra sommaren. Han hade

brutit ihop och gråtit av uppgivenhet på vårdcentraelen då.

När vi satt där, så sa han:-

-Jag orkar inte vara så här sjuk mera nu!

Det var som om han gav upp, där och då.

Det tror vi alla nu så här i efteråt, trots att ingen av oss ville

eller orkade förstå det då.

För han hade levt på övertid i många år, hade läkarna sagt till honom. För han hade gikt, hjärtsvikt, njursvikt, KOL, dåligt imunförsvar och åt Varan=(blodförtunnande medel), pga rökningen och övervikten...

Jag vet att jag är en megasuperdumegoist som sällan kan glädjas i att du äntligen slipper lida med alla dina sjukdomar vännen!

Förlåt min svaget i det!*gråter nu*

Men B du fattas mig så olidligt mycket!

Jag älskar dig alltid!!!!!

Tack för att jag fick möjligheten att lära känna dig!

//Vi kan kalla mig Nanna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

*    Värmen från kaminen sprider sig i ända in i själen  Kylan får inte rum här här finns bara elden   Flammorna som smeker veden liknar små tomtar som hoppar runt  Koldoften letar sig in i rummet känns så betryggande mysigt   Jag är själv inte så fö...

Varit hos ny psykläkare idag, som också kommer sluta så jag kommer få ytterligare en ny läkare senare under hösten...vojne vojne.fjärde nya på två år blir det då...   Hon höjde min ena medicin för den står inte rätt i dos ännu och så pratade vi en he...

Sedan den sista medicinen påbörjats så mår jag väldigt mycket bättre mentalt men tyvärr så trubbas jag av en del för att uppnå att må bättre. Jag har ingen inspiration att skriva dikter alls, och det saknar jag. Men nu verkar jag få tillbaka drivet a...

Sitter på jobbet och väntar på att stickcafé här ska börja. Jo, ni läste rätt, jag ska börja pröva på handarbete. Det enda handarbete jag vet jag klarar av är att virka, till och med dukar förr om åren. Men vi får väl se om jag minns något alls. Seda...

Har inte skrivit blogg här inne på evigheter. Har inte så stort behov av datorn, nu när behandlingar och jobbet startat. Jag har helt enkelt fullt upp IRL som jag inte haft på flera år och jag stormtrivs. Visst höstdeppet gör sig litet påmind men ja...