Idag var jag hos psykologen.

Vi skrev ett kontrakt på fem veckor som betyder att jag måste komma dit de gånger vi bestämt.

Sedan skriver vi ett kontrakt och börjar behandlingen för DBT=dialektisk beteende terapi för personer med instbil personlighet som jag...

Jag får också ringa henne om jag inte klara av livet eller så under veckan hur mycket jag vill på hennes arbetstid.

Jag borde vara glad att få chansen till ytterligare en behandling. Borde känna mig tacksam...men jag vill bara dö...

Solen skiner våren är på frammarch och jag vill bara dö

Jag andas ju alltså lever jag väl?

Men varför känns det mera som om jag är en levandes död i min hopplösa sjuka kropp och själ?

Ett andetag in och sedan ett ut, en sekund i taget, som blir en minut och sedan en timme sedan dagar som följer på månader och år...

//Vi kan kalla mig Nanna