Idag har varit på det hela taget bra faktiskt

trots min förkylning och pågående skovet i reumatism...

Vi åt fiskgratängen idag, skriver in det receptet imorgon.

Det var det godaste jag ätit på flera år faktiskt, suveränt gott!

Men nu ikväll var det flera saker som gjorde mig arg...

Så nu kan jag inte sova! GAHH! Jag som verkligen behöver

det nu med infektion och allt!

Så jag ska försöka skriva en arg dikt, så får vi se om skiten

skiten släpper tillräckligt sedan så jag får sova!?

För det där med att räkna till tio fungerar inte för mig, inte när jag blvit så här topp tunnor skitarg iallafall...inte heller hundra för den delen...

Wish me luck!

//Vi kan kalla mig Nanna

Helt seriöst, Winnerbäck måste känna någon som

liknar mig oerhört mycket!?

Hans texter om 'Fröken svår', 'Hjärter Dam',

 'Rusningstrafik', 'En svår och jobbig grej',

'Mamma är säkert nöjd', 'Aldrig riktigt slut' &

 'att fånga en fjäril', det är som att läsa rader

som handlar om mig precis:

http://www.lassefans.se/default.asp

För jag är en 'Fröken svår'!

& 'En svår och jobbigt grej'!

En sådan där som ofta tänker

-'Kom'! (ihåg mig nu)'!

För jag tror jag sätter spår,

att folk kommer ihåg mig,

efteråt, när vänskapen tagit slut,

eller käreken inte fungerade mera.

Kanske inte alltid av godo, nä,

säkert oftare på annat sätt, men

kommer ihåg mig gör ni nog ändå...

Och fråga mig inte hur många gånger

jag 'huggit i sten', för det minns jag inte ens?

'Att fånga en fjäril' har alltid känts som jag.

Trots att jag numera är gift, vilket jag hoppas

att jag även på sikt klarar av att va'?

Men litet vilsen och vingklippt är jag alltid,

i en kärleksrealtion, trots att jag är som

'Hjärter Dam'', som aldrig lyckas vara singel,

speciellt länge. Hå hå ja ja...

Hur som haver, Winnerbäck Rules!

För jag vet ingen som tröstar mig så bra,

som han, via sina texter, när jag är så där

tröslöst, ledsen, som vi kvinns blir ibland!

(Förut om Magnus Ugglas texter & Gud då förstås!)

När det känns som om alla tycker jag är knepig

och ingen orkar med mig. Så vet jag att via hans

ord, känner jag alltid en stark gemenskap! Jag vet

heller ingen som han, som lyckats klura ut en kvinna

i nöd så där totalt!l Som lyckas krypa sig innanför mitt

skal så exakt, precist, med sina texter. Där andra ibland

tycker jag är så knepig att komma in på djupet , på livet.

Där tar han fullpoängare jämt, trots att till sin nackdel är

född man. ( För er har jag ju oftast svårare att begripa

mig på, rent generellt, för att jag är född kvinna.).

Det finns bara en Winnerbäck,

och tack gud för honom!

//Vi kan kalla mig Nanna

Nu redan börjar halsontet gå ner i bronkerna...

Så det är bara att lösa upp acetylsystein (brustabletter vid för mycekt svårt slem som inte vill upp ur lungorna) och hoppas och be till gud det inte blir som  förra sommaren.

För jag höll faktiskt på att stryka med då...

Åkte till och med in på akuten och fick vätskas upp

för jag var så uttorkad trots min övervikt...

pga av infektionen i lungorna.

Då fic kjag en hästkur peneceling på 21 dagar, fröst då fic vi

bort basseluskerna. Det var min 3 penecelinkur den sommaran Huvva!

Går det inte över tills imorgon, så ringer jag vårdcentralen på tisdag, så jag får penecelin...

För det är ytters sällan min kropp klarar av att bryta ner infektionen och besgra den själv, utan det...

//Vi kan kalla mig Nanna

ps. Blir vila, plantera om litet krukväxter inomhus och litet kortspel med maken idag. Mer orkar jag inte med. Måste orka hjälpa min flyktingvänna imorogon, får samla sista kraften till det.ds

Imorgon eftermiddag ska jag med min flyktingväninna till psyks öppenvårdsmotagning för tredje gången (Måtte det bli en förstående doktor denna gången?!) Hoppas min feber hinner bli bätte tills dess och att halsen värker aningen mindre.

Hon har bott i Sverige som asylsökande i två och ett halvt år nu, nästan tre, och nu har hon fått avslag igen och så måste hon börja om och söka nytt uppehöllstillstånd igen, fast utan Svenskt stöd till Advokatkostnader, för egna pengar som knappt finns.

Sveriges sflyktingpoitik av idag stinker verkligen!

Hon säger alltid på bruten svengelska att allt hon vill är att bo

här ,ha ett vanligt liv, med man och barn, och ett jobb att gå

till.

Men ovissheten och alla fula ärr i själen, från öveergrepp både i forna landet, och här med hennes förra pojkvän, och ovissheten

i att kanske måste skickas tillbaka, gör att hon stupalöst hamnar inom psykiatrins låsta dörrar, för då blir hon självmordsbenägen istället.

För hon vet att om hon skickas tillbaka, så får hon ett skott i nacken på en gång...

Vi är som systrar, men tyvärr har vi båda mått för dåligt för att orka umgås så ofta. Hon säger ofta att jag är som hennes storasyster (jag är några år äldre än henne). För hon har ingen familj här. Hela hennes familj är kvar i det land hon själv flydde från. För det var en maffiauppgörelse som gjorde att hon skickades hit...hon har alltså blivit vittne i sitt forna land, till sådant hon inte borde sett , eller vetat om...

Hennes land befinner sig alltså inte i krig, inte officiellt iallfall...

Hur som haver, det är så hemskt att se när folk nekar henne hjälp stupa löst överallt. Bara för att hon inte har ett helt personnummer ännu. Nä, det heter reservnummer när de sista fyra siffrorna fattas och ersätts med en bokstav istället och tre siffror. För då vet folk att hon inte betalar skatt vi siffrorna, och då nekas hon massor av hjälp på grund av det! Det är hemskt att se.

Det måste gå att ge snabbare besked så de slipper detta tortyraktiga, i att vänta flera år på ett beslut som ofta ändå

blir att de i det långa loppet skickas tillbaka.

Jag vet , att den dagen hon eventuellt skickas tillbaka, om vi

inte lyckas gömma henne innan...så dör hon, för då vill hon hellre dö för egen maskin, än att bli knäppt med ett nackskott av maffian i hennes forna land. Jag klandrar henen inte ens...

Men jag gör mitt bästa, genom att avkräva löften om att hon inte får dö, och att jag älskar henne och behöver henne. Och det bruakr räcka, för att hon ska orka leva några dagar till.

Hon är muslim, jag kristen.

När jag frågade henne om hennes tro första gången vi träffades,

så tänkte jag: Aj aj, nu blir det nog krångligt.

Men närå, hon har samma övertygelse som jag och sa:

-Det finns inget att bråka om, för det är ändå en och samma

gud vi tillber! och precis så tror ja gmed!

Sug på den du George W Bush!

//Vi kan kalla mig Nanna

Min psykolog tycker att jag måste öva mig i att våga ringa mina vänner när jag är helt uppriven och ledsen...vilket jag är skitdålig på...För att mina flesta vänner lämnat mig just när jag mått för dåligt, för att de inte orkat med mig då...

 Klart jag inte vill ringa och vara ivägen då!

Men igår gjorde jag tvärtemot min natur och messade när jag var som mest ledsen och då ringde hon upp som jag träffade på psyk. Vi är fruktansvärt lika till sättet, hon och jag.

Jag berättade om min vän som dog och att jag är så rädd att vara till last när jag mår dåligt pga att så många vänner svikit mig.

Honn höll med och sa att så har det varit för henne med. Sedan efter en stund fann jag mig högt skrattandes om ditt och datt och vi diskuterad olika favvo-tv-serier 'Cityakuten' som vår stora favvo!:D. Jag frågade har du lätt för att gråta? Hon svarade, nä. Fast när jag ser sorgliga saker på tv, tillexempel när Mark Green i cityaktuen dör, så gråter jag alltid lika mycket sa hon (den går ju jämt i repris ju). Då skrattade jag rätt ut och sa: Jag med och han är ju den som är snyggast i serien! Varför måste han få en hjärntumör och dö? (förmodligen för att han inte ville spela mera

i just den serien! puckoNanna) *haha*.

Sådant där underbart, ytligt, kvinnopladder, som bara vi kvinns gilla *myser*. Jag har verkligen saknat det i jag vet inte hur många månader och dar!?

Jag berättade att jag är kristen troende , men att jag tappar bort min tro när jag mår som sämst ibland, och att jag inte mår bra av det. Att jag inte vill pracka på andra min tro på något sätt, men

att jag oftast finner tröst och mår väl av det. Då sa hon: -Jag tror på något med, men jag vet inte vad? Jag sa: -Jag var sökare i hur många år som helst, tills jag en dag sa, Aha det handlade om att jag inte vågade släppa in gud i mitt hjärta och från den dagen är han alltid mer eller mindre där!

Så då är det ju kanon att kunna gå till kyrkans dagaktiviteter

ihop, finnemang!

//Vi kan kalla mig Nanna

Jag har fattat ett oerhört viktigt beslut.

Jag måsta/ska jobba aktivt för att bryta isoleringen

så att den sociala fobin ger med sig på sikt!

Här där vi bor har kommunen ett projekt man kan gå till för psykisktfunktionshindrade så att man möts och får göra litet meningsfullt arbete tex. träslöjd, mat och bak, städ om man

vill, och en kontorssida. I och med att mina armar och fingerleder gör så ont jämt, så får det bli kontorssidan för mig, och litet bak ibland för det älskar jag i perioder.

Jag hsr ringt kommunen angående det och ska börja en sådan

där tusen-frågors-utredning för att se hur mina behov är, och

om det skulle passa mig? Första mötet är den 8 Maj.

Sedan har kyrkan i vår kommun massor med aktiviteter för sjukskrivna, och mamma lediga, andra som olika anledningar är hemma dagtid. Där kan man göra lättgympa, meditation, samtal, tända ljus, och fika och äta enkel billig, lunch. Vissa dagar är det även en mässsa. De har öppet  Måndag-Torsdag mellan kl 11-15 varje vecka.

Det har jag velet delta i jättelänge, men det hsr lixom aldrig blivit av.Men så igår kväll ringde en väninna mig när jag var ledsen(skickade ett mess först) som jag lärde känna på psyk,

som också lider av socialfobi. Vi bor i samma kommun med.

Hon vill också gärna hänga på, så kan vi stötta varandra första gångerna vi går dit!

GREAT VA?!

//Vi kan kalla mig Nanna

Det värker i mitt bröst

känns som ingen lindring

någonsin skänker mig

någon tröst 

Inget har blivit som det var

mer än tankarna som bara

far och far

Jag har tappat tron på

mig själv och livet.

Jag tror det hände

strax efteråt min vän

du dog och tog klivet... 

...till himelen.

Det var som om jag inte

ville lämnas kvar i livet

Utan ville följa med dig

dit bara lugn och ro råder.

För livet var kaos-och-upp-och-ner

redan när du levde med,

men då var dina ord, din existens,

som rena livbojen, i vardagen, för mig.

Efter du gick bort, så var det ett

så otroligt STORT, tungt tomrum

som lämhades, som ett sådant där

kompakt, svart, hål i rymden du vet.

Jag har alltid haft en massa seprartionsångest

men du är den närmst mig som någonsin gått bort 

Och jag har tappat fortfästet i livet

hittar inte stigen tillbaka, till livet själv

 När du fanns så hade vi iallafall

gemensamheten i det levandeshelvete

vi så ofta upplevde på jorden. 

Nu så lever jag det liv som du så ofta sa

du ville slippa. Ofta lever jag det helt

emot min egen vilja, för det är så jobbigt

med alla inre och yttre smärta.

Jag har konfronterat Gud efter din död,

istället för att söka trösten i Bibeln. 

Det är dags att börja sörja nu,

dags att börja söka tröst i Guds ord igen. 

För då vet jag att jag kommer nämare dig

för du är min egen ängel nu vännen.

Jag är ofta avundsjuk på att du fick

den eviga vilan, före mig. Men jag

lovar kämpa bättre nu, så ses vi senare

i en anant tid och i ett annat rum min vän!

//VH men vi kan kalla mig Nanna

(R.I.P  B. älskar dig alltid!)

Klart de gör! Det är jag helt övertygad om!

Vilken underbar text du skrev i kommentaren om din bortgångna syster Kaela . Den måste jag kopiera in och visa fler läsare här i inlägget:

"Vi fick låna en ängel som spred sitt ljus i våra liv med varje andetag

Även om du lämnade oss alldeles för tidigt

Fick vi låna en ängel för en stund"

Kaela http://kaela.bloggagratis.se/

Jag förlorade en av mina närmsta vänner i KOL tidigt i höstas.

Han blev bara 55 år. Han kallade mig för sin dotter och jag

kände mig verkligen som hans 'låne'-barn, för han fick aldrig

några biologiska barn själv. Efter han gick bort , så gick musten fullkomligt ur mig...För då hade jag förlorat 3 nära vänner i KOL

på mindre än ett år. Hemsk sjukdom som blir allt vanligare, där man sakta, sakt, kvävs till döds! Alla tre hade eller hade varit rökare, så vi vet alla att det var rökningen som tog död på dem

i förtid...

Men när han också gick bort och jag var med hans fru och sa

adjö till honom efter hans bortgång på sjukhuset. Var med henne till begravningsbyrån, som moraliskt stöd, så dog också något inom mig...

Jag har inte tillåtit mig att sörja honom ordentligt, mest varit bitter och ifrågasatt Gud, varför nu? Därför att ofta när jag

mådde som värst så ringde jag upp honom, och då visste jag att han fattade vad allt handlade om. Allt det där trista med att sitta hemma långtidssjukskriven, med kroniska läskiga sjukdomar som aldrig ger med sig. För annat stöd är också bra, men folk som är friskare kan lixom aldrig förstå mig fullt ut, så där  som han gjorde.

Det är som om jag blivit som en skadskjuten fågel som drar sig undan alla, efter att han gick bort. Jag får allt som oftast flashbacks, där det känns som om det vore igår, där jag nästan

i bilderna jag minns kan ta på honom i kännslan, i stugan tillexempel, när han sa så ofta när vi var själva, att han var så

tacksam för att jag hade dykt upp i hans och hans frus liv, för då tyckte han det skulle bli aningen lättare att lämna jordelivet.

Han sa det alltid med tårarna i ögonen, för han var alltid så orolig och ångestfull inför hur det skulle gå för han fru efter hans bortgång. Ja, Jesus vad jag älskade och fortfarande älskar den mannen!

Eller när jag pratade mina timslånga samtal nästan dagligen/kvällsligen med hans fru, och han satt i ett angränsande rum och alltid hörde det han inte skulle och skrek busskämt så det nådde mig i andra sidan luren.

Varför ska jag adlrig få uppleva det mera? Ofta känns det orättvis och jag har väldigt svårt att förlika mig med att han är borta.

Jag har satt upp ett foto på honom över sängen, som hans fru

gett mig . Jag har hängt saker jag tycker är vackra om runt hans foto: halsband med änglar och kors på, litet andra änglar och ett halsband med ett kritsallhjärt i hänget.

För han är Min ängel nu, jag vet det! Fast jag önskar jag oftare kunde se det som Kela skriver i sina textrader...

För, för mig är det mest så söndrigt av saknaden och tomrummet efter honom, till honom och det som en gång var, som aldrig någonsin kan komma åter på samma sätt...

Det var efter där på hösten som jag började isolera mig i social fobi, och efter det, så ahr det aldrig släppt igen...bara blivit värre...

Jag minns hans fru sa till mig och till andra som ringde och beklagade sorgen att:- Jag tror att Nanna är den som kände min man bäst sista månaderna! 

...Och det ligger något i de där orden...

Jag minns i bilen när vi väntade på hans fru när hon var på apoteket för att hämta penecelin förra sommaren. Han hade

brutit ihop och gråtit av uppgivenhet på vårdcentraelen då.

När vi satt där, så sa han:-

-Jag orkar inte vara så här sjuk mera nu!

Det var som om han gav upp, där och då.

Det tror vi alla nu så här i efteråt, trots att ingen av oss ville

eller orkade förstå det då.

För han hade levt på övertid i många år, hade läkarna sagt till honom. För han hade gikt, hjärtsvikt, njursvikt, KOL, dåligt imunförsvar och åt Varan=(blodförtunnande medel), pga rökningen och övervikten...

Jag vet att jag är en megasuperdumegoist som sällan kan glädjas i att du äntligen slipper lida med alla dina sjukdomar vännen!

Förlåt min svaget i det!*gråter nu*

Men B du fattas mig så olidligt mycket!

Jag älskar dig alltid!!!!!

Tack för att jag fick möjligheten att lära känna dig!

//Vi kan kalla mig Nanna