Ringde och läste upp det jag skrivit om ADHD/DAMP och min son.

Hon tycker jag ska skriva om den litet och sedan skicka in den.

För det med min son tyckte hon stämde precist! Tada!!

Sonen som inte är överförtjust i Mammas poesi eller ord om

honom (Han tycker det är helt oki att jag skriver det jag gör,

men är inte överförtjust i att jag läser det högt för honom alltid...*fnissar nu*)

Han sa han tyckte jag kunde skriva om den litet/ta bort litet där hans Far är medskriven bland annat. (Han vill aldrig träffa honom igen, men vill heller inte ha mera bråk, han har haft tillräckligt!) Och det som hanldar om hans vän givetvis. Sedan var det lite småfakta som jag missförstått, men på det hela taget så tyckte

han om den!

Så till Ledande tidningar tyckte han det var oki om jag skickade

in den med namn och så, men inte till lokala tidningar som då

kulle kunna lista ut att det handlar om honom, trodde han.

Ja, vem vet ,jag är faktiskt sugen på att göra det?!

Bönen, läste jag inte ens högt för honom, eller om en del av övergreppen hans  far gjort, som han inte vet om...hm...

Inte heller mitt alias här inne vet ha nom, för jag skulle inte vilja att min son kan läsa hur dåligt jag mår i perioder i detalj.

Han vet tillexempel inte att jag skurit mig  igen när jag mådde

som sämst i den här depresionen som var. Inte heller att jag var väldigt självmordsbenägen, när det var som värst.

Det ska han inte veta om heller. För jag vill absolut inte oroa honom mer än onödigt. Han var ändå orolig, eftersom han visste

jag var på mentalsjukhus (Får alltid så dåligt samvete när jag hör att han hör att jag mår dåligt, när jag inte ens lyckas dölja det

för honom...:(  (För han är värd så mycket bättre än att oroa sig för sin sjuka Mamma!)

 Det är också därför jag alltid, när det blir som värst, ser till på

ett eller annat sätt att bli inlåst frivilligt,  tills det värsta lagt sig. Så att jag minimerar riskerna att dö i självmord, för han är värd

en levande Mamma, så det så! Trots att det vore skönt om jag hade fått vara frisk, för en frisk Mamma är ju alltid bäst! Men

den lotten är inte min just nu, förmodligen inte i framtiden

iallafall inte fysiskt, då jag har mycket kroniska besvär...

Som sagt Gud tror han inte på, så bönen läste ja giten ens.

Det är bara dravvel enligt honom.

Där är vi inte alls överens han och jag!

Och det han inte vet om sin far, tänker inte jag tala om för honom. Han har lidit tillräckligt ändå av den idioten ställt till för honom under årens lopp(Tack och lov har han hört av sig  till

sina barn mindre och mindre med åren! De mår bättre när han

inte är närvarande faktiskt)!

Så e det!

Coolt, jag fick godkännande av sonen att skriva till Rikstäckande tidningar.

Det måste jag nog ta litet mera ställning till innan jag vågar utsaätta mig. För då går jag ut med för och efternamn,

det är ett som är säkert!^^

//Vi kan kalla mig Nanna

ps.Nu går jag och lägger mig, är helt slut, men är på ett strålande humör! :))) .Ds

...skriva fiskreceptet idag, efter den buslånga novellen/artiklen innan. Jag skriver den imorgon istället. Nu ska jag umgås med Maken!

//Vi kan kalla mig Nanna

Ett förståndhandikapp som man föds med,

är nästan likadant hela livet.

Men Aspbergers syndom & ADHD/ DAMP däremot går det ofta att lindra syptomen jättemycket med mediciner/rätt pedagogisk teknikr och en massa extra tålamod &förståelsde!

Min son är ett ADHD/DAMP barn, fast jag är väldigt noga med att tala om för honom, att han inte är sina diagnoser, utan dem har han också, men mest är han sig sjävl!

För min son är mestadels uppväxt i familjehem pga att jag varit mycket sjuk mentalt under hans uppväxt, idag har jag förutom mentalt handikapp också en massa fysiska sjukdomar tyvärr...

Min son har haft en jättefin familjehemsplacering, jag vet att

jag är oerhört lyckligt lottad på den punkten!

Familjen han kommit till,  har ofta varit som en stödfamilj åt

mig med, för de är i mina föräldras ålder.

Men han har haft en jättetuff grundskoletid.

Mest pågrund av att barnpsyk som ansåg honom autistisk och

skickade honom vidare till ett autismutredningshem. Dels på

grund av den fruktansvärda mobbning lärare och barn bedrev på den skolan som han gick på innan. Bara för att han inte fick diagnoser i tid, som gjorde att inte var exakt som friska barn är.

På autistcentrat sa dem direkt att han inte är autistisk!

De skickade honom därifrån med orden att han borde vidareutredas på barnpsyk igen. Men barnpsyk tvär-vägrade!

Barnpsyk har stulit mitt barns möjligheter till en trygg

uppväxt i skolan på grund av det, faktiskt.

Han har haft assistent, sedan andra klass 100% anställd, bara för hans behov. Mest på grund av alla upprepade bråk, men också delvis på grund av hans svårigheter att orka med ett klassrum

fullt med småpratiga stökiga barn.

Inte fören slutet av mellanstadiet lyckades kommunen som familjehemsplacerade honom, göra utredningen som barnpsyk vägrade slutföra på egen hand. För de hade de en socionom, och en psykiatriker anställda där, så det gick att lösa det utan landstinget. Tack gud för det! Hn fick dubbeldiagnosen ADHD / DAMP , för han hade ett avvikande EEG, men det kan växa bort så småning om. Som visade tydligt att hans hjärna inte är som alla andra barns.

För när socialen på kommunen hade fixat dignosen ADHD/ DAMP, han har alltså både ock , därav att han ibland kan synas lik någon med autism! Först då tog barnpsyk emot oss med öppna armar igen. Men då ville inte min son ha hjälpen längre...han litade så sällan på nya människor pgå grund av

all mobbning då...

När min son hade gått halva 8:an, frågade psykiatriken som vi vuxna konsulterade ganska ofta jag, för att få tips och råd att lättare hanskas med  min son om vi ville testa en medicin som heter Conserta? Han hade fortfaradne inga betyg då, till följd

av skoltrötthet och de jobbiga koncentrationsproblemen.

Vi var först väldigt skeptiska till att ga honom mediciner, men

till slut vågade vi testa, efter att först fråga min son om han ville det, och det ville han. Det har vi aldrig ångrat efteråt!

När han slutade 9an, så hade han nästan betyg i alla ämnen tack vare Consertan! Han kunde koncentrera sig mycket bättre med hjälp av den medicinen. Han blir mera lik ett barn utan handikapp, och han får mindre aggresionsutbrott. Själv märker han ingen skilnad, vilket är väldigt vanligt. Man han tar dem ändå för att han märker att folk accepterar/orkar med honom bättre när han tar dem.

Min son var så skoltrött i slutet av 9an, han skulle inte gå gymnasiet sa han. Lärarna på den orten ansåg honom fortfarande som mindre begåvad än andra barn, och tvingade honom genomgå ett intelligenstest. Som visade att han är normalbegåva!Gud vad arg jag var då, minns jag!

Jag minns när han kunde ringa mig och trodde på alla mobbningsorden. Ofta sa han, men mamma jag begriper inte bättre, jag fattar inte det. Speciellt om saker han tyckte var tråkiga för att få slippa. Jag minns jag gav han en rejäl utskällning om det en gång när han var hemma och sa:

-Varje gång du säger att du inte försåtr, så vet jag att du gör det!

För annars hade du inte kunnat utrycka dig på det sättet!

Jag vill aldrig mera höra att du inte begriper saker, att du förstår sämre än adnra,för du fattar väldigt mycket unge man!

Det där de säger i skolan är lögn, du får inte lov att tro på den skiten de matar dig med, lova mig det!

Sedan kramade jag om honom, och sa att han är det bästa jag har. Att ingen har rätt att säga så om honom, och att han måste kämpa för att tro att han är värd massor!

De flyttade från den där pissorten i våras, och nu går han i en ny gymnasiklass, utan assistent . Bland vanliga barn.

Han kommer få G i 10 ämnen, några av dem är VG med.

Fan, vad jag hade velat ringa den pissskolan han gick i innan och berätta allt för dem! Säga att ni hade fel, ni begränsade mitt barn enormt med er mobbning i hans  utveckling! 

Kanske jag gör med någon dag! Eller ringa barnpsyk, och säga hur mycket de kunde underlättat tidagare, men som de nekade oss!

För Consertan är A och O för min son nämligen, när det gäller skolgången!

Han har fått nya vänner!:)

Han vågar inte riktigt tro på att vännerna gillar honom ännu, och skulle det bli mobbning så hoppar han av säger han. För annars är risken stor han skulle ta livet av sig säger han! (Vad bra att han

vet om sina begränsningar, så att det inte händer!!!! Så vettigt resonerade itne jag so m17 åring.

Men han kämpar på och försöker, han har litet social fobi, och vågar ännu inte delta i gympan, eller vara med i Aulan heller. För där var visst mobbningen värst, i gamla skolan.

Men han går till skolan frivilligt, & skolkar inte.

Jag kan iten vara en stoltar Mamma en så här idag!

Jag tackade familjehemsmamman extra mycket idag när vi ringde åt. Jag sa :- Tack för att ni bägge funnits för min son, när jag inte kunnat! För utan er hade det aldrig blivit så här bra med honom, som det är numera! Hon höll med mig och tackade mig för att jag tackade!

Jag gick upp i 3 rättegångar mot hans far, och blev själv galen på köpet, och kunde inte ta hand om min son mera. Men jag tog också mitt ansvar och familjehemssplacerade honom frivillig (Gud ska veta att det är tufft att avstå sitt älskade barn och inte ha förmågan längre att ta hand om barnet själv! Det är många gråtna tårar, många stunder av sorg under åren som varit. Men han var värd det bästa och det kunde jag inte erbjuda honom, tyvärr.).

Idag är vi bästa kompisar min son och jag!

Han ringer ofta till mig på håltimman i skolan, och pratar om

ditt eller datt! Skickar småroliga historier på sms, och låtar han själv gör med programmet i mobilen!*hehe* 

Han säger att jag är den som förstår honom bäst!

Gissa om jag knappt vågar tro att det är sant!

Jag som ständigt bråkade med mina egna föräldrar i den åldern.

Vi bråkade om precis allt. Jag hade ingen vuxen att anförtro mig åt alls, men han har iallfall mig rent metalt och telfonledes jämt!

Jag vågar knappt tänka på vad som skulle hänt om hans Far fått vårdnanden om honom, det gör ingen idag! Men jag gick upp i

3 rättegångar mot honom, jag vann rättegångarna.

För hans far är barnmisshandlare, vissa av barnen minns det.

Han är hustrumisshandlare och våldtäcktsman . (Jag är förskonad dock, för jag gick i tid! Mig misshandlade han bara mentalt, om det nu är så bara?) Jag betalade priset som skvatt galen i psykoser efteråt. Men jag vann striderna mot honom, så han inte kunde förstöra min son mera!

Men han har aldrig dömts för några brott Karlskrutten, för övriga Mammor har inte orkat anmäla honom. De såg hur sjuk jag blev mentalt, så de vågade inte. Vi är tre mammor idag som hjälps åt

så att barnen ska kunna få finnas med sina halvsyskon, trots att fadern sällan eller aldrig bryr sig om dem. Vi har det ändå bättre utan honom, så det så! Tyvärr är jag inte ögonvittne till något,

för då had jag anmält honom, solklart!

Så visst mitt liv är ofta kaos och upp och ner.

Ett helvete ibland, underbart andra dagar! Men 

Men jag skulle gjort de rättegångar jag gjorde om och om igen,

för att låta mitt barn får det bästa som jag förmår.

Och i mitt fall var det att låta honom växa upp hos någon annan inte mig...

Idag är han en mycket helare tonåring än vad jag var när ja gvar 17. & ett havlt. Då väntade jag ju redan honom... Jag hoppade

av gymnasiet , söp som en gris och levde promiskuöst sedan blev med barn med ett As! 

Min son däremot, går i skolan, skolkar inte, får betyg.

Han dricker ingen alkohol, tar inga droger, avskyr rökning!

Han är så mycket helare än den jag var då!

*rörd till tårar nu att det ändå lyckades*

För han tycker alkoholen är ett gissel! Jag håller med, därför är

jag själv totalabolutist sedan många år.

Han ser hur rökning fröstört massor för mig via astma och allergier! Jag slutade för flera år sedan! Och knark är någon han skyr som pesten.

Visst han är en datanörd,som sin Mor & inte alltid hypersocial.

Men han gör inte som grannens barn, ränner full ute och smygröker helgerna igenom. Däremot när en klasskompis började självskärar sig och visade det för honom, så skvallrade ha nbåde för skolan och detr barnets föräldrar. Det barnet slutade med självskärandet, frö att det upptäcktes i tid. För min son ser inte på utan att ingripa, när någon far illa, precis som sin Mor.

Så jag kan inte vara annat än stolt och nöjd Mor.

Bön:

Tack gud för att du på något underligt vis väglett oss igenom

alla dessa tuffa åren.

En dag ska jag skriva hela självbiografier, oc handra biografier om detta. För jag vet det finns änglar, som vägleder oss i det mörkaste mörker, dit knappt inget ljus når!

För jag har i nästan mött dem, och ofta känt närvaron.

Annars hade jag inte överlevt, alla dessa hemska åren....

Amen

//Vi kan kalla mig Nanna

Vårdeppressinoen har vänt, nästan helt, äntligen!

Visst jag gråter massor i mellan varven och får mina utbrott 

också pga av allt krångel i min vardag med handikapp och lyten.

Men jag njuter dessimellan igen!

Wiiieeii!

Jag vill inte dö längre (Jag hade verkligen gett upp och det var väldigt nära att jag tog livet av mig, faktiskt! Hemska tanke!,

Och ag självskadar mgi inte alls mera igen.

Gud så dumt fröesten, fattar inte hur jag kunde komma så

långt ner igen i en självskärares liv igen?

Hur so mhaver, ja gär iten längre min västa fiende!

Nä jag trivs rätt bra med mig själv igen, iallafall insidan!:)

Utsidan är litet sliten, så den ska jag försöka ta bättre hand

om nu. Så jag får leva länge trots att min kropp inte mår så bra!

Jag vet var min djupa depression bottnade i, mest två saker. Det ena kan jag inte påverka själv, det andra kan jag ta en ställning för eller emot och jobba på. Går det inte att lösa nu, så går det på sikt iallafall, fast då möjligtvis som singel igen. Den som lever får se, jag tänker inte ta några beslut om det idag. Jag har framtiden för mig och jag har ingen brådska alls! *ler innerligt och brett från hjärteroten igen som är mindre trasig för varje dag nu*

//Vi kan kalla mig Nanna

Jorå, det gick bra med blodproverna.

Tog bara två stick:)

När jag var på väg till bussen ringde min flyktingväninna.

Hon mår så dåligt att hon får sjuktaxi från psykavdelningen

hon är på fram och tillbaka till psykläkaren hon ska träffa inom öppenvården.

Hon vet jag är dunderförkyld och behöver vila. Så jag behövde inte följa med och det skulle finnas en tolk på plats med!

Måtte det nu vara en bra doktor den här gången brara!!

Min man ringde från jobbet och är dunderförkyl och hängig han med! Skulle inte förvåna mig ett dugg om denna förkylningen vi båda har nu, kommer från hans gamla, som legat här i allt dammet som han samlat på jag vet inte hur länge?

Vi är bägge allergiska och min son med, ändå så är min man helt värdelös på att prioritera städning här hemma. Därav min ilska igår...i och de två dikterna.

För igår fick jag fullständigt fnatt, mitt på dagen och blev vansinnig och sa att: -Fan, om jag ska behöva gå här i smutsen

dygnet runt mera så skiljer jag mig hellre, och får hemtjänst igen!

För det går inte att be honom snällt, det går inte heller att tjata, tro mig jag har försökt allt och fan, det fungerar inte ens när jag bryter ihop och storgråter och bönar och ber honom.

Men när jag blir topptunnor rosenrasande och hotar med skillsmässa, då fungerar det tydligen alltid!:/

Hemmet är skinande rent, ÄNTLIGEN!

Så jag var så nöjd med mitt utbrott igår,

satt i lugn och ro efter att jag bett honom

lämna mig ifred och flyga och fara!

och lyssnade på bra musik och peppade mig själv

att han minsan var förtjänt vartenda ord!

Jag älskar honom, men han var ungkarl VÄLDIGT LÄNGE,

tills vi träffades när han var 26år, och jag kan STORT

TYVÄRR HÄR inte städa själv pga mina hopplöst värkande armar och fingerleder...

Hur som haver...

När vi gick och la oss (då hade jag inte varit arg på flera timmar) och jag sa:

-Att jag undrar varför jag sista dagarna börjat må så mycket

bättre mentalt igen ? ( rent retoriskt givetvis, jag borde inte

sagt det högt!)

Så svarade han:- Kanske för att jag städade och du slipper gå

runt i skiten?

Då brast det för mig igen och jag sa något surt om att:

-Allt inte alltid handlar om honom jämt!

Att: -När jag mår bättre beror det nästan alltid på att jag själv hittar vägar till mindre ångest eller att jag slutar att hata mig

själv och börjar tro på den förmåga jag faktiskt också har i mig själv igen!

Att :-Jag verkligen inte har kraft och ork egentligen på att

lägga ner tid att skälla på honom, så han får eld i baken!

Men att jag gjorde det ändå, för han får ju aldrig sina 3000 tummar ur baken själv! Och jag är faktiskt värd att leva i

ett rent städat hem , så det så!

Sedan kunde jag givetvis inte somna alls i ren ilska...

Karlar ,det är ett väääldigt märkligt släkte, må jag säga!

Därav de två arga dikterna, och sedan somnade jag,

tack och lov utan att vara arg längre ändå.

Herregud vuxna karln,

 man kan inte damsuga i en etta, med två vuxna

och två hundar, varannan vecka, eller mer sällan.

Jag dör i den här skiten med allt damm!

Så det så!

Föresten så älskar jag honom massor och vill inte alls skiljas,

och det bär mig emot att jag måste ta till sådand kraftord för

att få ett rent och snyggt hem igen! Basta!

Men jag får ingen hemtjänst har försökt, det hade jag som singel...

Närå, för jag är ju gift, så de räknar med att min man gör det!

Och om han hade bott själv så hade han ändå behövt damsuga,

ett par gånger i veckan iallfallckan här! Så det så!

Men det är inte lätt att rubba hans vyer,

han tycker inte städning är prioritet ett lixom

snarare är allt annat viktigare än det....

Innan vi träffades stod hans disk med stora höga av mögel här...

Det var så hemskt det luktade skunk. Han kunde samla sopor i drivor innan han gick ut med dem...Han skämdes så mycket för

hur stökigt det var här, så han släppte aldrig in folk. Köpte nya kallingar och sockor, istället för att tvätta dem han hade.

Ja herre Jesus, så dumt! Sedan var han ute efter jobbet fem

dagar i veckan och levda nästan bara på pasta med ketchup, för att ha råd med det & träffade sina vänner och sjöng karaoke. 

 Men ingen fick någonsin följa med honom hit.

Tänk så enkelt att röja av och kunna träffa folk här hemma med, men närå, det gjorde han inte...

Han bodde i ren missär, fast ofta är det inte långt ifrån nu heller...tyvärr...

Men jag vägrar bo i misär, därför blir här bråk ibland, det är en

sak att bo så själv. Men att låta mig och hundarna bo med honom

i samma skunk, är fan oansvarigt värre! Han visste vad han erbjöd mig, men lovad ändå dyrt och heligt när jag flyttade från min 3:a låååångt härifrån, med tvättmaskin, och diskmaskin och trygghetslarm, och färdtjänst och hemtjänt.

Att han skulle hjälpa mig så att jag fick det lika bra här på sikt.

Att han skulle söka en störra lägenhet etc...mmm...

Jag söker större lägenhet åt oss...han lyfter fan inte ett finger tyvärr...

Nu ringde sonen från skolan på en håltimma:)

Han kommer upp på onsdagkväll.

Tar flyget upp till Mamsen och blir kvar till Söndag WIIEEHHIII!!!:)

Vi har int setts på flera månader pga min psykiska ohälsa...

Ska bli så underbart att krama om honom rejält!

Han hade gärna velat men jag har inte orkat...

(Och så kunde jag ju inte förklarar alla sår på armarna

som var där då..)

Det är delvis därför jag bråkar om städnignen med.

För min son är värd bättre än att sitta i lump, så det så!

Så min man lovade mig dyrt och heligt igår (Ha n lovar ofta

massor men håller ofta vääääldigt tunt!) att damsuga både

imorgon och på onsdag, med en skurning till ab golven för att

få bort mesta möjliga damm tills han kommer!

Nähä nu ska jag vila! Är bokstavligen helt slut nu!

Blev tvungen ställa in imorgon med min väninna också...

Hon skulle kommit hit innan hon drar utomlands i slutet på veckan. Slog mig att jag inte kan smitta henne då ju.

Trist, har längtat så mycket efter henne...Ja ja,

det får bli senare! Men jag hoppas frotfarande att jag orkar

ta mig till kyrkans aktiviteter med min andra nya väninna på onsdag iallafall. Men det är ju inte säkert med tanke på förkylningen ju...

Jag skriver ner fiskreceptet, i eftermiddag eller ikväll!

//Vi kan kalla mig Nanna

Dikterna fungerade!

Jag somnade som en stock efteråt!:)

Sitter och bäljar i mig varmvatten nu

så att blodkärlen ska synas iallafall litet

jag är enormt svårstucken, blodkärlen

ligger djupt, och har en envis tendens

att dra ihop sig, och krulla sig undan,

 om det är någfon som inte är bestämd

och sticker nålen ganska hår i mig, då

kan det gå på första sticket:S

Jag är inte alls rädd för att bli stucken,

är så attans van ju. Men det har hänt

till och med sagt på kemlab efter många,

fruktlösa försök: -Gå hem och läk, kom

tillbaka om några dagar istället! Ups...:S

Men så ibland dyker det upp folk som begriper

sig på mina kärl, eller om det också handlar om

att jag har tänkt på massa varmvatten, och då går

det på första sticket också!^^

Och så tar jag på mig extra varma kläder

så blodcirkulationen riktigt kommer igång.

Idag tog jag även en varm dush nyss innan!

Jag ska ta mina fastblodprover snart,

ska åka iväg med bussen 5 minuter härifrån.

Det är långt om man är sjuk och har svårt att

gå långt som jag.

När jag kommer hem ska jag försöka plita ner fiskreceptet!

Och vila innan jag ska vidare med flyktingväninnan till psyk...

Trots att jag egentligen inte orkar något av detta här, för jag har feber, är helt sårig i halsen, och är så gott som bombsäker på att jag fått Hemofilusbakterien igen...

//Vi kan kalla mig Nanna

(En till argdikt, jag ahr för hög kokpunkt frö att bara en dikt ska räcka. Sedan ska jag verkligen försöka krypa ner &sova för natten!)

Arg, argare argast

Jag,

blir så arg att

jag brinner av.

Brinner ner

brinner upp,

askan flyger

och glöden bränns

Förbränd, förkolnad

kolsvart,

vidbänd övertänd,

överhettad,

Likbål, förkolnad,

förhäxad, förpestad 

sönderkraxad 

Inbränd, utbränd,

ute-bränd

brandvarnare fattades

Vattnet var slut, läsken

uppdrucken

utsläckt, svalnad,

Tinad, sval, kall

kylskåpsboendes

förhoppningsvis inom snar

framtid djupt sovandes.

//VH Vi kan kalla mig Nanna

(Det är flera saker som fått mig på urkasst humör nu i kväll, som jag iten vil lskriva ut vad, precis innan jag skulle lägga mig.

Alltså kunde jag givietvis inte somna alls. Så denna dikten är ett försök att få ur mig ilskan så jag förhoppningsvis , somnar gott sedan!? Utvärdering sker imrogon, för då kan jag svara på om det fungerade eller inte!)

Jag är så jävlar arg det

fullkommligt blixtrar i mig

det skulle lätt kunnas bildas

flera nya planetsystem av mina

inre big bang, jag lovar dig!

En vulkan är patetisk

i jämförels med den lava

som rinner inom mig

ta dig i brasan och drick

en hink vatten. För jag

brinner mycket bättre än dig!

De kokande geijsrarna på

Island, rodnar av skam,när

de ser kokpunkten som ångar

i mig. Piss of, shill out! För i 

mina vatten blir du skållad, fort

i min närhet är det ta mig fan inget

levande väsen som svalkar sig!

En bastu tog livet av sig

av skam när den råkade

komma i kontakt med mig.

Men i min ilskna hetta, sitter

det inga nakna män, frivilligt.

Det kan du helt klart

slå dig i ba(c)ken på!

//VH Vi kan kalla mig Nanna