Min flyktingväninna ringde från den psykiatriska avdelningen

hon ligger på.

Hon ska eventuellt gå till polisen angående sin förra pojkvän och sambo som höll henne isolerad nästan helt från omvärdlen i 1½ år utan  tv och dator i en etta där han förgreps sig på henne sexuellt så fort han kände för det och slog henne sönder och samman när hon väl lyckades förmedla sig till omvärlden.

VILKEN GRIS!!

Det är sådanda som den idioten som får oss att hamna på psyk.

Onda människor med liten empati, det är ni som får oss att bli sköra med tiden och må dåligt psykiskt!!!!GRRRRR!

Hon har mycket psykologisk stress dels pga de övergreppen , dels för att behöva sitta med alla miljoner frågor hos polisen och dels på grund av ett utvisningshot...Men jag uppmuntrade hene och sa att om du inte anmäler honomn så kommer polisen inte veta om vad han gjort och han kan fortsätta att förgripa sig på fler kvinnor...Det vore ju ännu hemska ju...Det höll hon med om.

Hon sa:

-He has a new apartment, a good job and a good life. But I have scars in my heart and is insane...I't is not fare...And he emails me and ask me to come back to him so I get more anxiaty.

Nä det är verkligen orättvist och sjukt att han inte lämnar henne ifred...Som tur var är så vet han inte var hon befinner sig.

Jag mötte henne på en avdelning för ett par år sedan. Men då visste jag inte om att han var ett svin, för hon vågade inte ens berätta för mig eller för personalen på avdelningen.

Jag flyttade dit jag bor nu och vi hördes av minde och mindre, hon sa hon mådde rätt oki...

Sedan sent på sommaren början på hösten 2007 ringde hon mig och berättade att hon talat om för migrationsverket om hur han var mot henne. De flyttade henne genast hemligt till annan ort och då kontaktade hon mig...för hon visste att jag är en person hon kan lita på!:)

Jag erbjöd mig at följa med till polisen och det vill hon gärna.(Jag vet hon har stora problem med att utrycka sig angående de sexuella övergereppen, förhoppningsvis kan mitt stöd bidra till att hon orkar berätta om alltihopa?!)

Vi ser oss som systrar, det är gott att jag kan hjälpa henne litet.

Hon brukar säga:

-My life is crazy!

Jag håller med henne...

För först blev hon tvingad att fly från sitt forna hemland när maffian sköt ihjäl hennes dåvarande pojkvän...Hennes föräldrar och syster med systerbarn är kvar där...grymt men sant...

Det enda hon vill är att få ett normalt liv här i Sverige med man och barn och ett jobb...men utvisningshotet och alla ärren från övergreppen från expojkvännen gör att hon knappt klarar att överleva ens...Jag förstår henne...Vem hade orkat överleva allt det?

Det är en grym värld vi lever i...

Men den är också för vacker för att lämnas via självmord!

Ni med liten eller ingen empati är itne värda att dö för!

Utan vi som drabbats på ett eller annat sätt av eran avsaknad av empati är värda upprättelse och ett värdigt liv på sikt utanför psykiatrins vita kala väggar

Hoppas att kvinnojouren kan hjälpa henne litet och att polisen på sikt kan ge henne skyddad identitet så hon slipper all stress runt att han ska kunna hitta henne!

Nu ska jag flumma vidare...är småsnurrig och ångestfylld...tur min man kommer hem snart.

Jag försåtr inte män som våldtar?

Vad är det som är så upphetsande i en kvinna som lider oc här dödsrädd och har ont?

Fy fan vad ni är sjuka era perversa djävlar!!!!!

Ikväll kl 21 tänder vi ljus för Engla här hemma! Hoppas övriga Sverige gör detsamma!

/vi kan kalla mig Nanna

//Vi kan kalla mig Nanna

Under mitt eget skinn

kan jag vara mig själv

ingen som pressar

eller stressar mig

I mitt eget blodsystem

rusar jag runt fri

ingen som talar om för mig

hur jag egentligen borde bli

I mitt hjärtas dunkande

kan jag meditera lugnt

räkna slagen, slippa världen

utanför som förgör mig

Inuti mitt öga

innan jag kikar ut

kvar i glaskroppen finns

jag och bejakar livet

Under mitt skinn

i min kropp finns

tryggheten, det är

allt utanför som stör mig

Det kallas visst livet...

//VH

Idag hann jag inte känna efter hur ont jag har, för jag väcktes absupt av telefonen:) Nice!!

Det var hon på kommunen som jag ringde till i förra veckan angående hjälp hemma med diverse saker och att

jag eventuellt ska börja på en dagverksamhet för psykiskt funktionshindrade(då fick jag bara prata med en telefonsvarare).

Hon verkade trevlig och förstod på det jag sa att jag har en jobbig sists som bor i en liten etta en trappa upp utan balkong och har svårt att ta mig ut ibland på grund av psyket och ibland på grund av att jag knappt kan gå (andra dagar klarar jag att gå flera kilometer uten problem...)...

Hon sa att policyn är att göra en utredning med en massa frågor

för att förstå mina behov bättre och sedan grundat på det om jag är berättigad till hjälp (Vilket det lät på henne att jag är)

När jag berättade för henne att jag fått social fobi av att inte orka bli konfronterad av människor hela tiden och då drar ur jacken till telfonerna bland annat. Dels för att till exempel det inte syns på mig hur ont jag har och att jag inte ens kan sköta en disk på grund av värken i överarmarna, så lät hon förstående. Dels för att mitt självhat är så stort att jag inte orkar med missförstånd alls då...

Hon tyckte det lät som om jag borde få hjälp via hemtjänsten

med städ och så, men då förklarade jag för henne att det är helt låst där...de bara hänvisar mig direkt till socialpsykiatrin på kommunen.

-Men man kan ju ha både ock sa hon.

-Jag vet sa jag men uppenbarligen inte de...(pekar mittenfingret åt folk som tror att psykiskt funktionshindrade inte kan få fysiska sjukdomar och vice verca!!!!)

Så nu drars då ytterligare en utredning igång som jag egentligen

inte orkar med, hoppas, hoppas denna leder åtminstone till någon gott.

Efter det fick jag ett mess av min son med texten 'kukälskare'

Vilket jag inte alls förstod och skickade ett mess tillbaka med texten 'va? kram Mamma'

Då ringde han upp mig och sa: -Jo för du är ju tjej mamma, och ni älskar ju sånt!

Jasså, på så vis, sa jag! (*He he* busunge där brås på sin mor det märks!^^)

Sedan ringde min väninna jag träffadepå psyk som är SÅ GO!!!:)

Vi ska eventuellt ha tjejkväll här på fredag med singstar (Hon sjunger jättefint!) och pizza:). Hon har också psykiskt och fysiks funktionshinder som jag.

Hon har ra=reumatisk artrit och hon får små doser cellgifter i teblettform och slipper värken helt tack vare det.

OM jag får SS=sjögrens syndrom konstaterat så kan jag kanske pröva det också?

Hon har inte ens några biverkningar av det, får några tabletter varrannan fredag, tror jag det är, eller om det är varje fredag.Coolt!

Så för att vara en måndag så är det här en förhållandevis god sådan hitiils. Fast igår trodde jag det skulle braka åt helvete helt, för då fick jag värsta psykossymptomen och då brukar det sluta med att jag gör mig illa. Som tur var vaknade min man och undrade varför jag fortfarande satt uppe och glodde rakt framför mig. Jag sa som det var att jag inte vågade gå på toaletten i rädsla för att göra mig illa. Men då är jag vaken tills du är klar där inne sa han.

Jag somnade som en gris och idag är jag på bättre humör, fast psykossymptomen är där...för jag är avskärmad och så, lite ändå...

Vi har riktigt vårvärme idag med sol och varmt så jag drog til och med upp persiennerna litet och öppnade fönstren på glänt. Här, där vi bor, så hör man barnen när de skriker och skrattar och sparakr boll på fotbollsplanen framför skolan på rasterna, från skolan bara hundra meter bort:).

//vi kan kalla mig Nanna

Vaknade med helvetisk värk i nacke, rygg armar men framför allt handlederna och fingrarna...Så jag skriver väldigt sakta pga värken nu...jo ,just ja, värk i huvudet och i huden med glömde jag ju...:/

Detrbetyder att bara underkroppen och magen är det jag inte har ont i...fast nu har jag även ont i knäna med när jag sitter här för då går knäna emot datorbordet och det räcker för att jag ska få ont...

Great, ännu en dag i värkhelvetet!

Fick just mess från en väninna jag inte messat med på länge,

hon undrade om jag ens levde...

Förklarade för henne att jag fått sociao fobi och knappt orkar

med några vänner alls...

Sedan ett mess till från en väninna som skrev hon har självmordtansar...vem har inte det typ dagligen? urk...

Det weirdaste är att jag inte bryr mig om jag dör, men är livrädd för att någon jag känner ska dö från mig, trots att jag knappt orkar ens prata med folk i telefonen längre....sjukt va?!

Ska spela kort med min man när han kommer in med hundarna från morgonpromenaden.

Det var en personal som jobbade extra där jag var inblagd nyss som lärde mig en patiens på två som tar runt en timma att knäcka ,skitkul faktiskt, distraherar ångesten duktigt bra eftersom det är en hel del moment att hålla reda på!!:)

Så e det, så blir det, så var det!

//Vi kan kalla mig Nanna

Det är en sådan där dag, då allt bara är för mycket...

för mycket mardrömmar, för litet sömn

för mycket ångest och rastlöshet

för mycket 'jag vill göra saker', där den socialafobin bromsar mig...

Jag drömmer om fullsatta biosalonger där jag njuter av fimen och struntar i att det är mycket folk, och pubar fulla med drickandes människor och jag sjunger karaoke nykter, eller bussutflykter till havet med min man, men sådant existerar inte numer...

En sådan där dag då jag är för mycket sjuk i själen och aldrig ser ett slut på mitt helvete. Då jag vandrar inåt och stänger av världen

isället...

Vet jag har psykossymtom, har svårt att komunicera

orkar inte befinna mig i mig själv, men motståndet att nå ut är större trots rädslan att vara själv fast kvar i ångesten...

En sådan där bakvänd dag då inget blir bra och ångestmonstret

äter upp mig inuti. Där skuggvärldar gör sig synliga och lockar mig till dem...

Tog en ångestdäpmpande, det brukar lindra oron litet.

Vill inte hamna tillbaka i skärandet...nu när såren äntligen blivit ärr...

Jag vet jag är värd bättre än så här, men orkar inte kämpa för det, ger upp för stunden, sluter mig ännu mera i mitt skal...

//Vi kan kalla mig Nanna

(Fy fagerlunda inatt var inte ens sömnen en befrielse, drömde denna helvetesmardöm i två drömmar på varandra...:()

1.

Befinner mig på ett mentalsjukhus

Ska gå hem på permission

en väninna till min från Norge är där med sin

drygt ettåriga bebis som nyss lärt sig gå och springa

så där rultigt som ettåringar gör.

Pappan måste vara Asiat för bebin ser typ Koreansk ut.

Bebin springer hit och dit och jag hejdar henne från

att springa ut i gatan bland alla bilar. En personal som är

med ut och min väninna stannar och tittar i skyltfönster och

jag ser bebin springa in på en sidogata, jag springer efter.

Plötsligt ser jag bebin hamna i ett djupt dike med vatten

jag befinner mig ca 30 meter bakom henne. Ni vet hur sakta

man springer när man har sådan tidspress, så sakta sprang jag...

Ungen flöt under vatenytan och blev sedan livlös...

Jag fiskade upp henne men lyckas inte få ur vattnet ur

hennes lungor, hon börjar inte andas igen.

Jag försöker få henne att andas och gör hjärtmassage,

samtidigt som jag försöker ta mig tillbaka till personalen

och min väninna. Personalen försöker också få igång hennes andning och hjärtat men misslyckas också...Jag ser personalen

dra ett skynke över bebin.

Jag vänder mig mot min vännina och gråtskriker:

-Det var inte meningen, det borde ha varit jag, inte hon!

Väninnan blir hysterisk och sparkar efter mig och jag säger:

-Ja bara spraka du ,för det är jag värd, spraka allt vad du kan!

(Där vaknade jag första gången med helvetisk huvudvärk typ migrän. Blev så rädd att jag väckte min man och berättade drömmen och han gick upp tog ett glas vatten till mig och två alvedon. Sedna drömde jag vidare....)

2.

Befinner mig återigen på mentalsjukhuset, jag väntar på att sjuksystern ska dela mina mediciner inför helgpermissionen.

Plöstligt kommer det en massa skrik för en patient har gjort sig alvarligt illa, jag hör att de försöker skära ner någon som försökt att hänga sig, och börjar frenetiskt räkna mina medpatienter.

Då slår det mig att det är min väninna från Norge som inte vill

leva mera pga att bebin dog...

Jag skriker hysteriskt men väntar att gå dit ett tag, sedan

kräver jag att få veta om hon överlevt innan jag går på permission, för jag vet att om hon dött så klarar jag inte att

'gå på permission, utan komemr själv bli självmordsbenägen igen...

De visar mig in i ett intensivvårdsrum, där ligger hon och sover.

Jag går fram och krmar om henne och gråter och säger igen:

-Det borde ha varit jag som dog inte hon, snälla vännen förlåt

mig! Hon krmar mig ömt och så går vi ut från intensivvårdsavdelningen. Där vaknade jag för andra gången...

**************************************************
***************************

3.

Analyserande av min egen dröm:

Jag tänker just nu mycket på döden ochatt det skulle vara en befrielse för mig, alltså drömmer jag att någon annan går bort, vilket är min största rädsla i livet...:(

Jag drömmer att en vän eventuellt tagit livet av sig

Jag var med om att en väninna på samma behandlingshem

tog livet av sig, därför är det min värsta skräck.

Har också upplevt flera andra vänner och ett ex som tagit livet

av sig men inte på så nära håll...typ dödshemskt varje gång.

Det är nog det som alltid hindrar mig från att ta livet av mig,

att jag inte vill mina nära och kära ska drabbas av det jag

drabbats av...Därför jag alltid söker mig till mentalsjukhus

när jag inte själv har den kontrollen...

Min väninna i Norge tog nästan livet av sig för ett tag sedan.

Doktorn sa att inget hopp fanns kvar, men hon vaknade ändå,

mot alla odds. Antar det var därför jag drömde hon både var Mamma och självmordskandidat?!

Att jag börjar räkna min medpatienter drömmer jag nog just för att det var vad som hände den dagen min väninna på behandlingen dog...jag började räkna mina medpatienter och när hon fattades så blev jag helt hysterisk och började skrika och storgråta så personalen fick hålla fast mig...

Vem hade inte gjott det för övrigt?

När jag drömmer om väninnan som sparkar efter mig och jag

ber henne sprarka mera antar jag att jag drömmer om mitt eget självhat. För allt som oftast typ jämt så tycker jag att jag

förtjänar ett stort kok stryk...trist men sant!...

Urk viken hemsk natt!!!!:(

//Vi kan kalla mig Nanna

Rädslan käver mig

infrån och ut

jag har isolerat mig igen

slutit mig inom mig

bort från världen

Paniken dödar mig

självmordslikt

jag har suttit inåtvänd

sedan lånt innan jul

vågar inte kliva ut

Ensamheten stryper mig

i sin linda, destruktivt

jag minns inte hur gemenskap

känns längre, avskild

törs inte pröva mina vingar

Social fobi äger mig

har svårt att ens gå utanför

den egna dörren

När telefonen tjuter

så ilar paniken igenom kroppen

Återvändsgränden dit

ingen vill hamna

lockar ändå mera än

ovissheten och skörheten

i att uppsöka gemenskapen...

//VH 

SKIIIIIIT!!!!!

Har fått värsta paniken inför att starta ny behandling igen

SÅ LIVRÄDD för att misslyckas igen....

Somnade ett par timmar i ren utmattning

(Värmen i sängen och att slippa vara med är så lockande ju)

Annars sitter jag mest och hetsäter det mesta jag kommer över, och blir ännu mera självhatandes för jag vet jag borde låta bli och ta ett varv med hundarna istället, viket jag inte gjort på jag vet inte hur länge?

(min man tar hundarna före och efter sitt jobb numera istället...)

Nä ,Fan, helvetes, djävlar det här kommer inte att gå jag vet det!!!

Ändå satt psykologen där och försökte överbevisa mig motsatsen...

Hon sa att jag lagts in på psyk de sista två gångerna precis i vägskälen när jag ska skriva på de kontrakt man skriver på innan man börjar DBT=dilektisk-beteende-terapi.

(Jag minns med skräck att jag reagerat likadant inför de andra behandlingarna med...suckar tungt åt mig själv.)

Nä face it jag är fet, ful, dum, och otacksam

jag orkar fan inte bo i min hopplösa sjuk kropp och själ.

Så trött på mig själv så jag nästan kräks...och livrädd för förändringar som jag inte har kontroll på.

Skit också jag fixar inte detta igen, inte mer behandling nu

Jag orkar inte!!!!

(Ändå vet jag att jag kommer vakna imorgon med , med helvetisk värk, mot min vilja)

//Vi kan kalla mig Nanna