på allt igen....urk

Disk i drivor som jag inte själv kan ta pga värken i armarna,

som min man inte har tagit tag i...

Allt som behöver göras heter 'jag ska' hela tiden, sedan lägger

 han det alltihopa på sitt 'jag ska berg' och fyller på berget hela tiden istället för att ta tag i saker och ting i tid!

GAAAAAAHHHH!

Ofta var det fan bättre att vara singen med färtjänst och hemstjänst tre gånger i veckan och trygghetslarm, för då var

allt prydligt och snyggt iallfall...

Hundarna är fulla med tovor som jag hade tänkt klippa bort med klippmaskinen, men nädå, då har min kära make slarvat bort laddaren till den så den kan jag inte använda....den har han

också lovat leta upp åt mig nu i en vecka....men han har inte

letat alls som vanligt...utna säger alltid när jag påminner honom

att 'jag ska' och fyller på 'jag ska berget'.

lägenheten luktar unket som om gamla sopor som inte är slängde... och jag känner mig som en billig sex-trasdocka som ingen bryr sig om nämnvärt...

Det är i sådana här lägen när jag inte blir hörd ens när jag skriker eller gråter, som jag börjar straffa mig själv genom självstympning!

Fan, jag vill bara bli hörd och få lov finnas fullt ut!

varför ska det vara så vsårt att hjälpa mig?

För att ha sex och äta ihop det orkar han men sedan får jag itne bli hörd för övrigt, det är inte kärlek för mig!

Fan, och jag vill iten skiljas heller, för jag älskar ju idioten

trots allt...!

Han var singel i 26 år innan vi träffades, hade aldrig varit i hop med någon innan,.. han kunde inget om städning hans lägenhet

såg ut som en knarkarkvart....fast värre. typ som de där hemmen man ser i sådana där städprogram på tv när det ligger sopor överallt i lägenhetn....

Så illa är det inte idag men fan inte långtifrån heller....

Så vil jag inte bo eller ha det....men jag kan inte påverka det själv mer än att tala om och tjata och sedan bryta ihop för att sedan skrika och när inte ens det fungerar så börjar jag

självstympa mig!

Han vet om att det är så, ändå låter han alltid det gå så långt,

jag fattar inte varför? Älskar han att se mig lida?

blir han osäker när jag väl mår bra, så han måste göra så att

jag mår dåligt igen?

Han har inga som heslt papper på att han inte när frisk (Men ibland undarar jag verkligen?!), han jobbar heltid så visst han är ofta tröätt. Men det enda som krävs är litet underhållande städning mellan 30-60 minuter per dag så slipper vårat hem bli ett enda stort sopberg och jag slipper bli självhatisk av att befinan mig här i skiten 24/7...

Basta!

/Vi kan kalla mig Nanna

värk i lederna

ont i musklerna

blåmärksont under huden

känner mig allmänt ringrostig

Fet fjällig hud med massor

av finnar i ansiktet

blåmärken på kroppen, och sår som

knappt vill läka i hela huvudsvålen

låter mera som en gammal kärring

vätska som samlas i kroppen

högt blodtryck som går och kommer

skäggväxt i ansiktet

och gropar i låren, visa dagar

orkar jag knappt ta mig ur sängen

röd i ansiktet

törstig hela tiden

håravfall och blåsor i munnen

händer och fingrar som inte vill lyda

Tappar massor med saker jag bär på

Det låter nästan omännskligt

att bära när jag läser igenom

alla symptomen, men är min vardag

Vissa dagar är mindre hemska än andra

Med konstaterad fibromyalgi

och instbilpersonlighetstörning

samt flera autoimuna sjukdomar

under utredning bland annat

starkt misstänkt sjögrens syndrom

Så är jag konsterat mera sjuk än frisk

Mitt liv levs ofta i tjockt töcken

där datorn och tvn distraherer bässt

mitt mående är för det mesta dåligt

för jag orkar inte träffa människor

jag är mest hemma helt isolerad

förutom min man och våra två hundar

Men jag andas alltså lever jag!?

//VH

Jag har ett pågående reumatiskt skov...

inget jättealvarligt ännu tack och lov...

Mer än att krpoppen är vätskefylld och att jag är enormt törstig hela tiden typiskt ss=sjögrens syndrom när den blommar ut...

ont i halsen och gråtmild, låg feber sedan ca fem dagar...

och litet mera ont i kroppen som om jag ahr små inflammationer i armens leder (har haft ca 5 inflamationer i mina armbågar sista två åren...)

Jag vaknade till och med i natt för att jag var så enormt törstig och gick upp och drack massor med kallt vatten...

Sedan vaknade jag en gång till av att jag hade tv test ljud i örognen via tinnituss som kommer då oc hdå...

Men det gick över efter någon timma och då somande jag om igen...

Hej och hå, blir inget möte med väninnan har ingen ork att åka hemifrån. Är lika trött hela tiden som om jag bara vill gå och lägga mig och sova...

//vi kan kalla mig Nanna

Det är som en kniv

som vrids om inuti mitt bröst

så många år som har gått

så mycket som hunnit flyta under våra broar

Älskade ungen min

vad jag önskar jag hade funnits där mera

för dig, nu är du själv snart vuxen

Men din spädbarnstid känns som om det vore i förrgår

När du låg intill mitt bröst nästan jämt

och jag var en så gott som hel mor inuti och

lyckades finnas för dig i ur och skur

Sedan hände något med mig

jag förlorade fotfästet helt

min värld blev galen med psykoser

och massor av mediciner

in och ut på mentalsjukhusen

 Då fanns det ingen tid för dig 

jag orkade eller förmådde inte finnas för dig

Det är de där förlorade åren som ibland skaver i mig

gnager och gör mig tröstlös

för jag önskar jag hade varit den som fanns för dig

och tröstade när du var ledsen

Kniven river i mitt bröst

det är saknaden efter de förlorade åren

med dig älskade ungen min

och om jag hade kunnat så hade jag vridit tiden

tillbaka, men jag har inte sådan makt

vi får helt enkelt göra det bästa vi kan

md den tid som ännu är kvar

Tiden läker alla sår

heter det ju så vackert

men jag håller inte med mer än delvis

för visst har såren läkt mycket, men ibland

rivs såren upp av minnen och saknad som ikväll.

Då är de allt annat än läkta.

Annars så är det bara ärr numera, visserligen fula.

Jag önskar jag hade fått vara en frisk mamma

det är det som ofta river sönder mig.

men så är nu inte fallet...

//Vi kan kalla mig Nanna

såååååååå tyyyypiskt!

gigantisk ångest igen och snurrig i huvudet...

Ska till en väninna imorgon kanske se på film och mysa litet...kanske är det därför jag fått ångest för att jag´ska ta kollektivtrafiken till henne?

Hur som haver så SKA JAG ÅKA! BASTA! 

Så less på att jag isolerar mig ensam här hemma...

Min mans bästa kompis ringde nyss, full, och ville ha ut min make och sjunga karaoke...men han vill vara hemma med mig...hans kompis frågade om jag ville tjata på honom så han kunde komma ut och ha litet kul med honom...(Som om alla tid här hemma med mig är tråkig då?)

Min son kommer förmodligen upp nästa helg ÄNTLIGEN!!!

Jag har varig allt för sjuk mentalt så länge att jag inte ens orkat det...Han sa själv för någon vecka sedan:

-Mamma jag tror jag varit på så dåligt humör för at jag längtar så myckjet efter dig!

Skönt jag har en unge som älskar mig trots att han snart är myndig och vet om vårt brokiga trasiga förflutna, så vet jag att han förlåtit mig och älskar mig för den jag är idag (fortfarande sju kmen inte när så väck som jag var då.

Jag var så sjuk mentalt när han var riktigt liten (var bara 17 när han föddes och det var väldigt rörigt runt mig då)innan han familjehemsplacerades att det gick ut över honom, dels med missär runt omkring mig, dels med stökiga fyllefester och dels för att jag slog honom ibland med...(idag är jag absolutist och dricker inget alls, har slutat röka helt sedan 5-6 år med och är litet av en renlevnadsmänniska äter vegankost med litet fisk ibland köper ekologiskt odlade grönsaker och röstar på miljöpartiet. Det är milslångt från den jag en gång var.)

Det är det som har varit tuffast att förlåta efteråt för mig att jag var en usel mor som tog ifrånb min son rätten till att leva med en frisk mamma....

Han vet idag om att jag var så sjuk att det gick ut över honom på många sätt och att det inte var hans fel alls utan helt mitt för att jag var så sjuk då...

men han säger han inget minns och att han älskar mig.

Jag gjorde iallfall en bra sak utav allt det dåliga. Jag valde att frivilligt familjehemsplacera honom vid 3½ ålder så han kunde få chansen till en bättee uppväxt med andra friska människor, och det har jag aldrig ångrat för familjen han bor hos är som litet av extraföräldrar till mig med!:)

Men ibland är det som en kniv som vrids om inuti mitt hjärta, när ja ginsett tidens gång gått så fort oc hjag missat så stora bitar i hans liv.

Vilken tur jag ändå har mitt i alt elände..

//Vi kan kalla mig Nanna

Äntligen

så andas jag liv igen

jag andas ut det sjuka

och drar lungorna fulla, med

frisk hälsosam luft

Jag vågar

knappt tro att det är över

att jag kommit ut på andra sidan

men jag lever iallfall idag, försöker

njuta av stundens lugn 

//VH

Igår var jag hos min psykläkare för som kommer att byta tjänst och jag får inte ha kvar honom...snyft

Han lovade dock att skriva ner mycket om mig så att det finns att tillgå för den nya läkaren...

Han gav mig en remiss på en massa blodprover

och när vi satt där och pratade så berättade jag om en sjukdom som verkligen liknar alla mina fysiska symptom och även ger sig på psyket. Den heter Cushingssyndrom/ eller Cushings sjukdom/ eller Morbus cushing...bara 16 stycken per år insjuknar...

Om det är den sjukdomen så kan jag iallfall på sikt kanske bli så gott som återställd både psykiskt och fysikst...

om jag inte har en alakartad tumör samtidigt vill säga...

Jag ska ringa min husläkare på måndag...har hittat en liten ärta i vänstra bröstet...Mormor har haft bröstcanser och jag har dubbel riskfaktor...för dels brukar det hoppa över en generation och dels var jag ung mamma det är också en riskfaktor...har jag läst...

Sedan hade jag cellförändringar på min livmodertapp som aldrig hittades igen...

(nu ringde kvinnan jag delade rum med sist på psyk:) hon är så trevlig!!!! Hundmänniska som jag , hon har haft 3 cockerspaniels bakåt i livet.:)

Nä jag nämde Cushings sjukdom för min psykläkare så bad han mig ställta mig upp för att se om jag har den karakeristiska fett puckeln mellan axlarna, och det har jag ju!

anda symtom är följande:

*smala armar och ben (efter hand om jag inte behandlas så kommer musklerna att förtvina) 

*Muskelsvaghet i armar och framförallt i låren 

*runt månansikte som är rödfärgat 

*högt blodtryck med vätskeansamlingar i kroppen sk Ödem  

*ökad kroppsbehåring framförallt i ansiktet 

*sömnsvårigheter 

*menstruationsrubbningar 

*psykiska symptom som djupa depressioner, minnssvårigheter och koncentrationssvårigheter 

*diabetes (en av få kriterier jag inte har då...) 

*acne och förfettad hud 

*håravfall 

*tunnare hud med svårläkta sår 

*rödstrimmor på magen för att man gått upp för fort i vikt 

* lätt få blåmärken 

etc....

Jag har alla symptomen här förutom diabetes...hm....

Psykläkaren skickade en remiss till min husläkare...för obehandlad kan man dö av den sjukdomen, men på sikt kan man må toppen om man blir bahandlad i tid...

Det skulle också förklara varför jag inte tål kortison, för när man har den sjukdomen så ahr man överskott på kortisol som är närbesläktat med kortison...däremot efter man har behandlat orsaken till cushings tex någon tumör elelr störningar på binjurarna så måste man äta kortison i höga doser en tid, för då går kortisonnivån i kroppen ner rejält och då får man jättemycket ont om man itne äter kortison...

Vi ändrade min medicinering litet med...

jag har nu:

120mg Lasix retard (vätskedrrivande ochblodtryckssänkande)

75 mg+ 75mg+75mg Lyrica Morgon+middag+kväll

45mg remeron (antidepp som även gör att jag sover rätt gott)

per dag och även lugnande vid behov som jag tar högst sällan....

Sedan var jag hos psykologen oc hdet gick bra, vi skrev en krisplan och pratade massor om dbt!:) kändes riktigt bra att gå dit igår!!!

Jag lyckades fan till oc hmed ta mig med buss både fram och tillbaka själv trots min sociala fobi!!:))) fick mycket beröm för det!!!

**************************************************
***********

Inatt däremot så vaknade vi först vid 5 att grannen som förmodligen åkte iväg över helgen glömt stänga av sin väckaklocka, så den tjöt i över en halvtimma GREAT! NOT!

(det hände förra sommaren en hel vecka när de åkte utomlands med....surar)

Sedan drömde jag att min man låg för döden på sjukhus med fett lever, oc hvaknade helt kallsvettig och klamrade mig fast vid honom och väckte honom naturligtvis då oc hhan sa....lugn, jag lever, jag ska inte dö!

Han har mycket tålamod med mig, och är bland det lugnaste jag vet och också den mest virriga människa jag någonsin träffat....

//Vi kan kalla mig Nanna

Imorogon är det dags för psykologen igen

innan jag ska till henne ska jag träffa min psykläkare med...

Så nervös men vet jag förmodligen kommer må litet bättre åtminstonne under helgen efter det...

//Vi kan kalla mig Nanna