De tömde mina vener på blod.
som om jag skulle vila i jord,
Men ack så fel det blev,
och hela världen vart skev.
Bloprover tömdes i några rör, det blev inget mord.

//VH=Nanna

1+1 är egentligen= 2

Men du och jag är ibland bara ett

Vi är båda hopplösa och jobbiga

Men jag tror det är det som gör att

vi ändå är som gjorda för varandra

På måndag firar vi ettårig bröllopsdag

Vi har haft ett tufft första år.

Med en masssa sjukdomar och flera dödsfall.

Nu kan det nog bara bli bättre tror jag?

1+1= 2 men jag hoppas få upppleva att det

blir ett istället mycket oftare.

Älskar dig min man, tack föt att du också älskar mig!

//VH Vi kan kalla mig Nanna

(Ja ,en sådan som inte ens femininsterna i Fi kom överens med :P)

Jag är en surfeministhoppa
Brtukar jag säga med glimten i blicken
med samtidigt med alvaret bakom orden.


Jag är sur för att jag inte ens som feminist
kommer öevernes med ruggugglorna i Fi.

För där kämpar de för att män ska bli lika
kvinnor och kvinnor mer lika män
Helt SJUKT om du frågar mig

Lika löner, jämlikhet mellan könen,
givet. Men att försöka radera boert att män
har hormoner en snopp, ellerl förneka guds
gåva till kvinnan brösten. DEt är där jag blir
bitter och sur, för vi kan aldrig bli lamt lika
tack och kov.

Lika löner till kvinnior och till män
givetvis, fattar int varför Serige lever på stenäldern
ibland forfaranda. Jg vill vara kvinna med bröst,
och män med snopppar är väldigt bra att ha
annars ka ju inga nya feministhoppor födas...

...Och det vore väl trsit eller hur?

//VH men vi kan kalla mig Nanna

(Beskrivning: Dikten Kunde handla om mig själv,

förr om åren...Men handlar om någon jag älskar

väldigt mycket i min nähet!)

Jag är rädd för det mesta i livet

Rädd för, för mycket eller för litet känslor

Rädd för likgiltighet och apati

Rädslorna krymper min värld

Jag blir så instängd och avtrubbad

Vill inte bo i en trång klaustrofobisk

glasbubbla mer, utan nå ut och

 börja leva fulllt ut istället.

Min största rädsla är att förlora kontrollen

på mig själv, bli galen elller att det

som redan finns runt om mig faller sönder

i bitar och trasas sönder ännumera.

Tyvärr så gör glasbubblan och de fobiska rädslorna

mig känslomässigt avtrubbad ofta , så gott som dagligen

och gör mig handiakppad i vissa relationer med människor

Jag har egentligen aldrig haft kontrollen

 öever mitt liv. Rädslorna har styrt mig

hela tiden, och krypmt mitt vardasgsleverne.

Det är dags att ta klivet ut i livet

nu och börja våga vara mera movidg modig

trots fobierna att kanske misslyckas ibland.

//VH men vi kan kalla mig Nannna

Skvatt galen 

Jag tappade fattningen

och blev skvatt galen.

Men snart blir jag mitt gamla självt igen.

Jag ger aldrig upp, hittar alltid hem.

//VH - Vi kan kalla mig Nanna

(Författat av CH=VH´s make, efter VH´s instruktioner då VH är inlagd på sjukhus för närvarande)

(...Fritt och börjar bli lycklig i mig själv igen!)

Jag drogs ner i djupen
på bottnen, där inget ljus fanns,
kvar i mina ögon lyste tomhet.

Jag fastnade där ner länge,
länge, mina kära var så oroliga
för jag trodde jag skulle möta döden.

Jag gav upp, orkade inte kämpa
mera. Livet syntes meningslöst
jag ville helt enkelt inte längre leva.

Men jag valde ändå att låsas in
frivilligt inom psykiatrins kala, vita
väggar ,och vänta ut eländet, levandes.

För jag anser inte att jag har rätten till
att ta livet av mig själv. I ren egoism, och
lämna mina nära och kära, i sorg och vanmakt.

Det finns inte mycket som är hemskare, än
att våga inse sig mentalt sjuk. Att förlora hela
meningen med livet och istället börja hata sig själv.

För självhatet är så tärande, så ont,
så svart. Ofta är det andra människor
som trycker ner oss med skörare själar.

Så att vi hamnar här, i ett självhatandes
Sverige. Där Anorexi, och självskäreri är
vardagsmat, vi är en vildvuxen människoskara.

Men jag har varit där förut och vänt,
så jag visste någonstans, där bland all
galenskapen, att det kommer att vända igen.

Djupt inom mig bland håglösheten, anade jag,
bland all vanmakten så hoppades jag innerligt,
och trodde jag på, att mörker, blir ljus igen, en dag.

Att jag var värd all kärlek, som finns, runt om oss,
fanns till för också mig igen. En kunde jag ta klivet
tillbaka till den där levandes, älskande, känslan igen.

Jag har min tro och människor som älskar mig. Jag
vet att tro förflyttar berg, Den får mig att frivilligt
välja bort självmordet i väntan på himmelriket.

Men jag är också behövd, trots att jag ibland blir skvatt
galen. Där människor tryckt ner mig, allt för länge, tills jag
själv trodde på deras ord: Att jag bara var en last för samhället.

//VH Me nvi kan kalla mig Nanna

(Ja, det tror jag finns iallafall!)

Ilska kan vara väldigt positiv
för den driver oss ofta framåt
när vi kanske egentligen
inte orkar, att våga fortsätta
meningsfull kamp framåt mot ljusare
tider, med mera kärleksbudskap.

Men ondska däremot, för aldrig
något gott med sig. Den försurar
bara våra hjärtan. Släcker hoppet,
och krossar brorar mellan människor.
Så vi lätt blir en seg, meningslös massa
av egoister, som slutat bry oss om varandra.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna

(Ondska sprider sig så lätt!)

Kasta inte sten i glashus!

För alla dina dina plantor som
du lagt så mycket tid på, sedan
de var nästan microskopiskt-små
frö i påsar.

Var nu fulla av frukter, som dog
där direkt på fläcken. Ingen fick
någonsin njuta fruktens sötma på
grund av den stenen
du kastade.

//VH Men vi kan kalla mig Nanna