Äntligen

så andas jag liv igen

jag andas ut det sjuka

och drar lungorna fulla, med

frisk hälsosam luft

Jag vågar

knappt tro att det är över

att jag kommit ut på andra sidan

men jag lever iallfall idag, försöker

njuta av stundens lugn 

//VH

Det är tyst omkring mig

lugnet är så stilla

natten sover tryggt

vaggandes, i andetagen 

Men inom mig är det krig

galenskapen, äter upp mig

jag är fast, bland alla upprepade

otrygga, panikångestexplosionerna

//VH

-Det här är du, sa psykologen

och ritade en enkel streckgubbe som

föreställer mig, med tofsar i håret.

-Var befinner du dig, just nu, i livet?

frågade psykologen och pekade på

den enkla streckgubben, med tofsarna i håret.

(Tänk om jag vore så där enkel,

drömmer jag mig bort...

Men hör mig själv svara:)

-Jag befinner mig på knivens egg.

-Hur menar du då? undrade hon nyfiket.

Själv försvann jag bort genast där

bortskrämd till andra dimensioner.

(Jag befinner mig i ett gänsland

mellan sunt förnuft och ren galenskap

mellan det levandes livet och döden, i

det vaccumet ni vet som bildas inuti

nålens öga till en stor, vild, orkan.

Jag befinner mig på mitten, på gränsen till

livet men kan bara se på, vågar inte själv

delta aktivt ännu...Men också på gränsen till döden,

för Gud ska veta att den vilan lockar oerhört.)

-Säg mig nu, var befinner du dig, just nu?

Psykolgen iaktar mig nyfiket och pekar på

den slarvigt tecknade streckgubben i

anteckningsblocket framför oss på bordet.

-Jag vet inte...är allt jag förmår mig svara.

(Mitt liv är ett enda kaos och upp och ner

Där tvivel och ångest dränker mig dagligen

och mina gränspsykoser upptar nästan all

vaken livrädd tid och avlöses endast av

sovande maritsliknande mardrömmar.

Hur förklarar jag det i vardagligt tal

att mina egna demoner äter upp mig

att skuggvärlden som lockar mig existerar

som om de vore på riktigt,även om ni som är

'så kallat' friska inte kan se den världen?)

-Vet du vad jag tror? säger psykologen

och avbryter mig mina dissocierande drömmar.

-Jag tror att vi inte kommit vidare i

behandlingen för att du är rädd för att lita på den.

(Jag ser på min dagdrömsnäthinna som flashbacks

mig själv avbryta två behandlingar från mitt

förflutna på grund av skräcken i att

behöva lita på någon annan människa.

Jag ser ytterligare en inre bild framför mig

som om den vore idag, där jag blir snorpsykotisk direkt

som jag blev när jag kom till behandlingshem

nummer två, på grund av samma skräckslagna panikrädsla.)

-Jo så är det nog...svarar jag, och tillägger:

-Så har jag alltid reagerat innan, inför påbörjade

behandlingar också. Jag förstod bara inte att

det har varit likadant så denna gången också.

(Rädslan att behöva lite på psykologer, läkare

ja , att överhuvudtaget behöva lägga sitt liv 

i andras händer, skrämmer mig till vanvettet

ändå vet jag att jag måste gå den vägen igen...

Psykologen säger att det hör till behandlingen

att bli så där rädd och att man då som jag nu gjort,

sätter sig på tvären via inläggningar på psyk eller

att man upprepat stller in alla möten med psykolgen .)

Jag ska börja DBT=dailektisk beteendeterapi

för personer med boderlinepersonlighet

eller Instbil personlighetstörning som det nu mera

allt som oftast heter.

(Men jag skulle göra nästan vad som helst för att

slippa det.SLIPPA VARA JAG och bara VARA NÅGON

HELT ANNAN, någon underbart, enkel, okomplicerad,

person.Kanske som hon, den blyertstecknade, streckgubbe-

flickan ,med tofsarna i hårtet, i anteckningsblocket...)

//VH

När verkligheten skrämmer mig
kryper jag in i gränslandet igen
där allt verkar sant men är falskt
och alla rätt egentligen är fel

När livets sötma lockar för mycket
drar jag mig in i beskans sura hus
där mardrömmarna är min verklighet
fast ögonen fortfarande är vidöppna

När framtiden inte visar sig av godo
krymper min värld och skugglandet växer
och tar vid, där alla linjer är bortsuddade
och konturerna av ångestar stryper mig

När verkligheten blir utsuddad och
drömmarna stannar kvar även på
dagen, slumrar jag utåt sett men
jag är helt klarvaken av fasa inuti

När livet gör för ont för att våga levas
fastnar jag i mig själv och tampas ständigt
med alla mina demoner och rangelskellet
från garderoben, panikeångestarna drar i mig

Men det ser säkert ut som om jag är
helt medveten hemma och sitter framför
tvn, då är jag helt borta i andra världar
Om du vågar se in i mina ögon så upptäcker du...

..kanske mina världar och att mina ögon inte tittar tillbaka...

//VH

Rädslan käver mig

infrån och ut

jag har isolerat mig igen

slutit mig inom mig

bort från världen

Paniken dödar mig

självmordslikt

jag har suttit inåtvänd

sedan lånt innan jul

vågar inte kliva ut

Ensamheten stryper mig

i sin linda, destruktivt

jag minns inte hur gemenskap

känns längre, avskild

törs inte pröva mina vingar

Social fobi äger mig

har svårt att ens gå utanför

den egna dörren

När telefonen tjuter

så ilar paniken igenom kroppen

Återvändsgränden dit

ingen vill hamna

lockar ändå mera än

ovissheten och skörheten

i att uppsöka gemenskapen...

//VH 

En dag i taget

räcker för mig

när varje ben värker

så ger jag mig

En dag i taget

är nog för mycket

när varje andetag

kväver mig

En dag i taget

ja, livet går sin gång

jag har missat ett halvår

i väntan på bättre tider

En dag i taget

har förflutit som sig bör

frågar du mig om dess innehåll

så minns jag inte...

En dag i taget

är allt jag mäktar med

ibland är en sekund svårt att

orka med...

En dag i taget

livet går sin gilla gång

jag vaknade i morse med

alltså lever jag?

//VH

På livets bakgård

räcker inget ljus fram

Där sitter jag på huk

och samlar damm

På livets bakgård

finns inget gott mera

endast det som gör ont

räcker fram

På livets bakgård

bland ensamma själar

fast i levande lik

finns inget hopp kvar

På livets bakgård

är det hemskt att vara

men jag har vant mig vid

ensamheten, rädd för gemenskap

På livets bakgård

lovar ingen mig något gott

gemenskap betyder ovisshet

därför stannar jag ändå kvar

På livets bakgård

är hemskt att vara

men ensamheten är

kravlös därför stanna jag

//VH

Om jag ger upp nu

får jag inte se morgondagen

Om jag slutar andas

så missar jag livet nu

***

Om jag börjar kämpa igen

Så vet jag inget om morgondagen

Om jag fortsätter andas

så kommer dagarna gå och gå av sig självt...

***

Om jag dör nu

så får jag aldrig se min son igen

höra fåglarna sjunga eller kyssa min make godnatt

Om jag slutar andas

så slipper jag min fysiska smärta

och inget mera psykiskt lidande mer nu

***

Om jag fortsätter leva

så kanske jag får upp leva barnbarn i framtiden

jag kommer kunna känna guds hus i naturen

Om jag fortsätter andas

kanske jag på sikt kan lära mig acceptera min

levnadssmärta

***

 Kanske kan jag på sikt lära mig att älska livet igen?

//VH