(En till argdikt, jag ahr för hög kokpunkt frö att bara en dikt ska räcka. Sedan ska jag verkligen försöka krypa ner &sova för natten!)

Arg, argare argast

Jag,

blir så arg att

jag brinner av.

Brinner ner

brinner upp,

askan flyger

och glöden bränns

Förbränd, förkolnad

kolsvart,

vidbänd övertänd,

överhettad,

Likbål, förkolnad,

förhäxad, förpestad 

sönderkraxad 

Inbränd, utbränd,

ute-bränd

brandvarnare fattades

Vattnet var slut, läsken

uppdrucken

utsläckt, svalnad,

Tinad, sval, kall

kylskåpsboendes

förhoppningsvis inom snar

framtid djupt sovandes.

//VH Vi kan kalla mig Nanna

(Det är flera saker som fått mig på urkasst humör nu i kväll, som jag iten vil lskriva ut vad, precis innan jag skulle lägga mig.

Alltså kunde jag givietvis inte somna alls. Så denna dikten är ett försök att få ur mig ilskan så jag förhoppningsvis , somnar gott sedan!? Utvärdering sker imrogon, för då kan jag svara på om det fungerade eller inte!)

Jag är så jävlar arg det

fullkommligt blixtrar i mig

det skulle lätt kunnas bildas

flera nya planetsystem av mina

inre big bang, jag lovar dig!

En vulkan är patetisk

i jämförels med den lava

som rinner inom mig

ta dig i brasan och drick

en hink vatten. För jag

brinner mycket bättre än dig!

De kokande geijsrarna på

Island, rodnar av skam,när

de ser kokpunkten som ångar

i mig. Piss of, shill out! För i 

mina vatten blir du skållad, fort

i min närhet är det ta mig fan inget

levande väsen som svalkar sig!

En bastu tog livet av sig

av skam när den råkade

komma i kontakt med mig.

Men i min ilskna hetta, sitter

det inga nakna män, frivilligt.

Det kan du helt klart

slå dig i ba(c)ken på!

//VH Vi kan kalla mig Nanna

Det värker i mitt bröst

känns som ingen lindring

någonsin skänker mig

någon tröst 

Inget har blivit som det var

mer än tankarna som bara

far och far

Jag har tappat tron på

mig själv och livet.

Jag tror det hände

strax efteråt min vän

du dog och tog klivet... 

...till himelen.

Det var som om jag inte

ville lämnas kvar i livet

Utan ville följa med dig

dit bara lugn och ro råder.

För livet var kaos-och-upp-och-ner

redan när du levde med,

men då var dina ord, din existens,

som rena livbojen, i vardagen, för mig.

Efter du gick bort, så var det ett

så otroligt STORT, tungt tomrum

som lämhades, som ett sådant där

kompakt, svart, hål i rymden du vet.

Jag har alltid haft en massa seprartionsångest

men du är den närmst mig som någonsin gått bort 

Och jag har tappat fortfästet i livet

hittar inte stigen tillbaka, till livet själv

 När du fanns så hade vi iallafall

gemensamheten i det levandeshelvete

vi så ofta upplevde på jorden. 

Nu så lever jag det liv som du så ofta sa

du ville slippa. Ofta lever jag det helt

emot min egen vilja, för det är så jobbigt

med alla inre och yttre smärta.

Jag har konfronterat Gud efter din död,

istället för att söka trösten i Bibeln. 

Det är dags att börja sörja nu,

dags att börja söka tröst i Guds ord igen. 

För då vet jag att jag kommer nämare dig

för du är min egen ängel nu vännen.

Jag är ofta avundsjuk på att du fick

den eviga vilan, före mig. Men jag

lovar kämpa bättre nu, så ses vi senare

i en anant tid och i ett annat rum min vän!

//VH men vi kan kalla mig Nanna

(R.I.P  B. älskar dig alltid!)

tom och håglös

mosad sedan krossad

full med skit som luktar

innehållslöst innehåll

söndrig sedan rutten

skalad och inkokt

kompakt med mörker

meningslöst vetande

betittad bepottad

mentalt våldtagen

mental istid infryst

nertryckt och vaccumförpackad

inklämd nedstämd

irrationellt beteende

känslokall kanslolös

med instbil personlighet

vemodigt sinne

inkapslat på vinden

konstgjort plastigt

strösslat leverne

vindögd vanmakt

tankar i kors kaotiskt   

vindlande sprialer

träckar sig nedåt

vimmelkantig kantig

spetsigt flyende

ramlade jag ur sängen

vaken från mardrömmen ... 

fortsatte sedan mardrömmen med öppna ögon...

//VH

Ett ensamt grässtrå som vajjar för vinden

känner sig nog inte fastlåst i livet, trots

att den har rötterna hårt fast i jorden

Nä, ett grässtrå som vajjar för vinden, njuter

nog hellre av alla vindarna som förjämnan

för det framåt eller bakåt, och hit och dit

Solar sig sedan i morgondiset och dricker vatten

från en nyutslagen daggkåpa, som är dess granne

svalkar sig senare i solnedgångens lilavioletta ljus

Ett grästrå som vajjar i vinden, känner sig nog

aldrig ensamt, för den har hela guds naturella

underbara skapelse ,som sin ständiga följeslagare

Sol, vind och vatten, finns med för varje dag som

går, och fyller upp dess klorofyll till bredden, samtidigt

som rötterna i marken, gör den stadigare med åren

Tänk att vara ett grässtrå som vajjar för vinden, att

få finnas till fritt, under stjärnbeströdda himmelen och

slippa den emellanåt grå, så stressiga, människovardagen

//VH

Jag har alltid haft ett känsligt hjärta 

som vore det gjort av glas...

Du lämnade mig helt ensam kvar en dag

utan ett ord till förklaring, svek du mig,

skärmades jag av från dig. Du lämnade

ett stort bultande tomrum efter dig.

Svarade inte ens telefonen när jag sökte dig.

Du sa du älskade mig mest av alla

vänner du haft,när du ringde mig om natten

som du så ofta gjorde, full, från stadsfesten

du var på, som jag inte orkade gå på. 

Jag var för sjuk för att kunna följa med dig.

Vi delade allt tillsamamns framtidsdrömmar

och fantasier.Tills den dagen du bestämde dig

för att lämna mig kvar med alla vackra minnen och

det stort gapande tomrummet efter dig. Jag antar att

ditt hjärta hade hårdnat då, blivit kännslokallt som sten...

Mitt hjärta krossades den dagen

när du lämnade mig, där ensam kvar,

Jag gick omkring och plockade glasskärvor

länge, länge och limmade ihop dem, bit för bit.

sedan valde jag att glömma bort ditt svek.

Men ditt hjärta är nog inte hårt bara vekt

och svekfullt också, för du lämnar små spår

efter dig, fortfarande, genom dina sagda ord

till andra. Tankar om att du någonstans vet att

du gjorde fel, som svek mig på ett så grymt sätt.

Det stör och kränker mig ofattbart mycket

ska du veta. Eftersom du aldrig sagt de orden 

direkt till mig. Att du talar om ditt dåliga samvete med

mina vänner och urskuldar dig. För när de sedan talar om

det du sagt, krossas mitt hjärta gång på gång igen...

Du stjäl så värdefull tid från mig,

när du urskuldar dig lite här och där.

För tar tid att klistra ihop alla bitarna

från  mitt krossade glashjärta, om och om igen,

varje gång jag hör ettlivstecken från dig .

//VH

värk i lederna

ont i musklerna

blåmärksont under huden

känner mig allmänt ringrostig

Fet fjällig hud med massor

av finnar i ansiktet

blåmärken på kroppen, och sår som

knappt vill läka i hela huvudsvålen

låter mera som en gammal kärring

vätska som samlas i kroppen

högt blodtryck som går och kommer

skäggväxt i ansiktet

och gropar i låren, visa dagar

orkar jag knappt ta mig ur sängen

röd i ansiktet

törstig hela tiden

håravfall och blåsor i munnen

händer och fingrar som inte vill lyda

Tappar massor med saker jag bär på

Det låter nästan omännskligt

att bära när jag läser igenom

alla symptomen, men är min vardag

Vissa dagar är mindre hemska än andra

Med konstaterad fibromyalgi

och instbilpersonlighetstörning

samt flera autoimuna sjukdomar

under utredning bland annat

starkt misstänkt sjögrens syndrom

Så är jag konsterat mera sjuk än frisk

Mitt liv levs ofta i tjockt töcken

där datorn och tvn distraherer bässt

mitt mående är för det mesta dåligt

för jag orkar inte träffa människor

jag är mest hemma helt isolerad

förutom min man och våra två hundar

Men jag andas alltså lever jag!?

//VH

Det är som en kniv

som vrids om inuti mitt bröst

så många år som har gått

så mycket som hunnit flyta under våra broar

Älskade ungen min

vad jag önskar jag hade funnits där mera

för dig, nu är du själv snart vuxen

Men din spädbarnstid känns som om det vore i förrgår

När du låg intill mitt bröst nästan jämt

och jag var en så gott som hel mor inuti och

lyckades finnas för dig i ur och skur

Sedan hände något med mig

jag förlorade fotfästet helt

min värld blev galen med psykoser

och massor av mediciner

in och ut på mentalsjukhusen

 Då fanns det ingen tid för dig 

jag orkade eller förmådde inte finnas för dig

Det är de där förlorade åren som ibland skaver i mig

gnager och gör mig tröstlös

för jag önskar jag hade varit den som fanns för dig

och tröstade när du var ledsen

Kniven river i mitt bröst

det är saknaden efter de förlorade åren

med dig älskade ungen min

och om jag hade kunnat så hade jag vridit tiden

tillbaka, men jag har inte sådan makt

vi får helt enkelt göra det bästa vi kan

md den tid som ännu är kvar

Tiden läker alla sår

heter det ju så vackert

men jag håller inte med mer än delvis

för visst har såren läkt mycket, men ibland

rivs såren upp av minnen och saknad som ikväll.

Då är de allt annat än läkta.

Annars så är det bara ärr numera, visserligen fula.

Jag önskar jag hade fått vara en frisk mamma

det är det som ofta river sönder mig.

men så är nu inte fallet...

//Vi kan kalla mig Nanna